När vi trodde att temakurvan för Spotify-listorna hade börjat att peka uppåt mot gladare höjder gör den en störtdykning.Eller vad sägs om att tvärvända från förra veckans Hopp & Tro till dagens Pompös & Högdragen.
Lite skuld har jag säkert i detta då temadrottningen och jag hade en liten beef förra helgen då mycket gick fel.
Men strunt i det nu.
Pompös & Högdragen är veckans ord och därför har jag gjort mitt bästa för att hitta en listan som passar som en hand i en handske runt dessa ord.
Därför ger jag er här en härlig pompös sockerkaka, med ingredienser som opera, filmmusik och italienska, garnerad med hel del högdragenhet, framförallt från våra svenska bidrag Falkman och Körberg.
Så håll i hatten nu så kör vi.
Star Wars Theme – John Williams: Redan på listans första låt når vi peaken på pompösmätaren. Få låtar är mer klassisk och mer maffig än ledmotivet till Star Wars-filmerna. Det skulle kanske vara all annan filmmusik som John Williams gjort. Han går alltid brett och han går tjockt, både med såväl instrument som känslor.
Be My Baby – The Ronettes: Han må numera ha hamnat i trassel med rättvisan. Men ingen kan ta ifrån Phil Spector hans påverkan på musikhistorien. Anledningen stavas naturligtvis ”The Wall of Sound” där demonproducenten satsade hårt och stort med inspelningstekniken. Största nyheten var att spela in ett instrument och sedan lägga på samma slinga ytterligare en eller två gånger och på så sätt få ett jävla orr i musiken. Vi får här The Ronettes ”Be My Baby” som anses som ett av praktexemplen i Wall of Sound-genren.
Gläns Över Sjö Och Strand: Loa Falkman: Denna man är trots allt den i svenskt musikliv som satt standarden för pompöshet. Vi minns alla hans härligt odistanserade insats i melodifestivalen med ”Symfoni”. Det fick bli en julsång, vars text är en dikt av Viktor Rydeberg och heter Betlehems Stjärna. Men det kan inte hjälpas. Loa ska bara vara med på denna lista.
Born To Run – Bruce Springsteen: Med lite god vilja går det faktiskt att sjunga meningen ” Det är så bredbent” genom i stort sett hela denna dieseldoftande låt från 1975. Bredbent eller inte. Bra så in i Norden är det lika fullt. Sin plats på listan har den för att den är maffig med instrument högt och lågt. Den är kort sagt pompös.
Chans – Ulf Lundell: Och när nu gubbrockståget rullat igång är det väl lika bra att fortsätta med en svensk variant. För även Mäster Lundell har i sin ”Chans” pressat in så många instrument och svulstighet att man nästan baxnar.
Good Vibration – Beach Boys: Strandpojkarna är också en grupp som tagit stora influenser av Phil Spector. Det hör man inte minst här där grabbarnas stämmor drillar som näktergalar genom låten. Allt uppbackat av en vägg av instrument.
Waterloo – Abba: Wall of Sound var ju från början en amerikansk företeelse. Men 1974 visade Abba och Stikkan Andersson att man även i Sverige kunde breda på i produktionerna. Här hör vi tidernas bästa schlagerlåt framföras med tryck och i konstiga kläder.
In Da Club – 50 Cent: Inga är så högdragna i sitt umgänge med sin omvärld som rappare. Här hör vi 50 Cent berätta om en kväll på stan. En kväll där man bara ligger, inte älskar, man dricker Bacardi som om det vore en födelsedag och man jiddrar allmänt om pengar. Både pompöst och högdraget på en gång och alltid ihop till en sugnade rytm.
Sommaren 77 – Tomas Andersson Wij: Det är alltid härligt när artister tar på sig stora duktighetskepsen och skriver en låt. Springsteen har gjort det många gånger, lika så Lundell. Här är det dock Andersson Wij som sjunger sig själv till underbara Bamse-höjder med sin historia om hur hans familj tog hand om en flykting sommaren 77.
Where The Streets Have No Name – U2: Förutom att det är något högdraget, men samtidigt tilltalande, med Bonos kamp för fattigdomen är låten en satan så pompös sak. Dock är det på ett bra sätt då The Edges wackande på gitarren i början gör att vi här har hittat den perfekta konsertöppnaren. En ensam The Edge och sedan när Bono visar sig brakar helvete löst bara och publiken går banans.
(Vad Gör Du Med Mig) Louise – Tomas Ledin: Vad stackars Louise har gjort för ont vet jag inte. Hon har i alla fall fastnat i ett av de största pekoral som skådats. Den gode Ledin ville ju bara väl med sin musik. Men som vanligt skjuter han flera mil över målet, både vad gäller musiken och känslomässigt. Den här låten har vi skrattat åt många gånger på Bohusläningens sportredaktion.
La Aurora – Eros Ramazzotti: Inget språk kan framkalla så svulstiga, men samtidigt, romantiska känslor som italienska. Här får vi lyssna till Eros Ramazzotti när han berättar om en, överraskning!, olycklig kärlek. Och det är de ju rätt bra på också, de där italienarna.
Jag Skiter – Magnus Uggla: Om Eros andades pompös ödmjukhet andas Uggla bara högdragenhet då han berättar för hela världen att den är dum i huvudet som han verkligen inte kommer att bry sig om. Han skiter i den helt enkelt.
Stad I Ljus – Tommy Körberg: Detta är inte heller en kille som är speciellt känd för att hålla spara på varken de pompösa eller de högdragna känslorna. Men sjunga kan han och nu ska ha göra det i melodifestivalsvinnaren ”Stad I Ljus”, en låt som väl inte ligger i toppen av tidernas bästa schlagers men väl på pompöstoppen.
You Don't Have To Say You Love Me – Elvis Presley: Som sagt. Italien kan det här med känslor. Så också Elvis. Därför är det inte alls konstigt att denna låt, som från början är en italiensk sak, tangerar vad som är rekommenderad känslorörelse för en dag. Backas upp gör Elvis av en synnerligen stor produktion också.
Nessun Dorma – Luciano Pavarotti: Förutom alla svenska guld i var det största minnet av Turin-OS när Pavarotti sjöng sig själv och hela publiken till himlen när han avslutade hela invigningen med denna Puccini-aria. Ett magiskt ögonblick som också blev denne gigants avsked till världsscenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar