I Apans öron (Kärleken & Freden)

Sitter här och samlar tankarna efter en ytterligare en helg på resande fot.

Förrförra helgen var det i spritens tecken och denna helg gick mer i musikens tecken då vi var ett ytterst glatt gäng från Västkusten som begav oss till det historiskt högintressanta Dalarna för att bevittna årets Peace & Love-festival.

Och som väntat blev det händelserikt. Vi åkte minibuss, blev kära i rena uppenbarelser, blev hesa, fick skoskav, drack oss fulla, åkte till gruvor och hade främmande män på rummen.

Det var kort och gott festival.

Därför kommer här en Spotify-lista med musik som komma att prägla resan till Borlänge.

Håll till godo:

Den Stora Vandringen

The Wanderer – U2 & Johnny Cash: “I went drifting through the capitals of tin. Where men cant walk. Or freely talk” sammanfattar på pricken vad det handlade om dessa dagar i Dalarna. Vi gick och vi gick och sedan gick vi lite mer. Både till och från vandrarhemmet och sedan inom det numera vidsträckta festivalsormådet.

Beat It – Michael Jackson: Att komma runt denna helg utan att nämna ”The King of Pop” är naturligtvis fullständigt omöjligt. För så här är det ju. Man är aldrig så bra som när man är död, trist men oerhört sant. Och inte var vi bättre heller då vi åkte till Borlänge utan en tanke på honom men efter att dödsbudet kommit satt och sträckspelade Jacksons musik under fredagen och sa ord som: ”Ja han var allt ett geni.” Och visst var han ett geni och en av världens största artister, kanske den allra största. Låten ”Beat It” visar inget som motbevisar denna tes utan är bara rakt igenom ett mästerverk som håller än i denna dag så här 25 år senare.

Stronger Than Jesus – A Camp: Tyvärr fick publiken i Borlänge bara ytterligare ett nytt bevis på att A Camp inte fungerar så där lysande på en stor scen utan bara mest verkar sur, tvär och allmänt oladdad. På skiva är dock Nina Persson och de andra riktigt bra.

Dirty Dancing – Frida Hyvönen: Helgens största överraskning för Apan. Gick till spelning mer eller mindre på förlust för att fördriva lite. Väl där fann jag en artist levererade hjärtlig och innerlig musik, trots ett ganska litet fåtal i publiken.

Miss Huddinge -72 – Thåström: Visserligen hade han låten döpts om till Huddinge Centrum -72. Men annars var det mesta sig likt med Thåström. Eller kanske inte. För det var länge sedan man såg en så här laddad, manisk och spattig artist som vi fick uppleva under den första kvällen. Stundtals undrade man om karln mår riktigt bra för det solklart att det var en hel del ångest och demoner som skulle ut där på Eldorado scenen. Magiskt bra var det hur som helst och förmodligen var det hela helgens bästa spelning. En annan låt som satt som en smäck var ”Die Mauer” vars allsång av folk i olika åldrar fick Försäkringskassans starke man utbrista, ”Jag blir så rörd när nya generationer upptäcker gamla artister.” Och tittade man nog fanns det där allt en tår i ena ögat på den annars så kalle byråkraten.

Kickstart My Heart – Mötley Crüe: Varför inte inleda med en klassisk ”Säga-en-sak-och-göra-en annan” då en av medlemmarna i Mötley Crüe en gång ska ha sagt: ”Det går inte att spela på den här nivån som vi gör och samtidigt ta droger”. Hur kul som då just Mötley Crüe kanske är den grupp som hållit ”sex,drugs & rock n' roll”-fanan högst av alla under sin karriär. I torsdags var det dock, förutom en stulen damcykel i Stockholm, betydligt lugnare när de åldrande herrarna gjorde en spelning på Peace & Love. Enda plumpen i protokollet var väl när Mick Mars fick för sig att ligga med gitarren i ett flera minuter långt och meningslöst solo.

Long Lost Pen Pal - Hello Saferide: Trots ett ganska långlivat intresse för Östersunds finest var det faktiskt första gången jag fick äran att se Annika Norlin live. Givetvis bra in real life också, till detta intryck hjälpte inte minst Andrea Kellerman till. För vad mer kan man begära än en tjej som spela gitarr, klappa i takt och ser ut som mörkhårig ängel. Andrea - Helt klart Peace & Love-scenernas största fruämne.

Timglas – Lars Winnerbäck: Winnerbäck tog ett stort övermodigt bett när han bestämde sig för att spela under tre dagar på Peace & Love. Men redan under den första spelningen, den avskalade av trestegsraket stod det glasklart. Lassemannen är som allra bäst när han spelar sin lite mer dunkla låtar utan allt för mycket lull lull bakom sig. De andra, en ren smutsig rockhistoria i mitten och en mer klassisk Winnerbäck-spelning som avslutning, var bra men det blev aldrig så bra som när han spelade ”Timglas”, ”Ingen Soldat” samt ”Kom Änglar” och lugnt kompades av Johan Persson, Anna Stadling och Ola Gustafsson. Det var musik som fick tårarna att rinna på åhörarna och något bättre betyg går väl inte att få.

Delivery – Babyshambles: Oron på fredagen var påtaglig från Försäkringskassans starke man på plats. Anledningen var naturligtvis var givetvis att Pete Doherty stod på programmet och att just den samme har en synnerligen oförmåga att inte dyka på sina spelningar. Nu kom han och fanns på scen under både sin solospelning som under Babyshambles, dock utan att gör speciellt stora avtryck hos undertecknad. Större avtryck blev det emellertid hos en viss dam i sällskapet som under några febriga timmar övergav allt vad rockkillar från Borlänge hette för lite skönt nedknarkade engelsmän. Om det var låten ”Delivery” låter jag dock vara osagt men hettade till gjorde det och det ordentligt. Senare på kvällen gick dock Mando Diao på scenen och då var ordning återställd igen.

Long Before Rock n' Roll – Mando Diao: Nu gäller det att väga orden på guldvåg om man inte ska få hela Packhusgatan på sig. Men jag tycker inte att Borlänge största band är speciellt bra och spelningen i fredags gav mig ingen anledning till att ändra uppfattning. Det känns bara alltsom oftast påklistrat, ofärdigt och rörigt när dessa grabbar fattar instrumenten. "Long Before Rock n' Roll" är dock ett undantag.

Delad Vårdnad (Ska Du Ha Spö) – Dundertåget & Maria Andersson: Inte min musik till hundra procent men självklart måste man ställa upp när Uddevalla finns presenterat på Sveriges största festival. Och Robert ”Strängen” Dahlqvist gjorde väl ingen rocker besviken med sitt gig på en svettig och trång krogscenen. Med sig hand han också ytterligaren en uddevallakille i bandmedlemmen Robert Pehrsson.

67 67 – Ulf Lundell: I en annars ganska tam konsert på en alldeles för stor scen lyckades i alla fall Mäster med denna låt, plus några till, pumpa upp någon form av tryck framför scenen. Inte illa då Peace & Love verkligen inte var rätt festival för Lundell.

Reconsider Me – Moneybrother: Ludvikasonen Anders Wedin gjorde vad han skulle, och betydligt mer, när han stod på scenen i grannkommunen. Festligt, uppsluppet och spelglädje var vad som jag kommer att förknippa med Moneybrothers spelning.

Hej-Hå – De Sju Små Dvärgarna: Den här låten har egentligen ingenting med själva festivalen att göra utan för symbolisera lördagseftermiddagen då jag la festivalslivet bakom mig, satte mig i minibussen för att turista i området. Det slutade att jag såg Jussi Björlings grav vid Stora Tuna kyrka, men framförallt med att jag åkte till Falun och gick en guidad tur i Falu Koppargruva. Så kan det gå när man sugen vidga sina sinnen lite.

För Sent För Edelweiss – Håkan Hellström: Förutom att vissa i resegruppen tyckte att en besvärande svettfläck i baken på Håkan sänkte helhetsupplevelsen hade Kastratsångaren från Västra Frölunda en ganska bra kväll som avslutningsakt på festivalen. Att jag sedan inte köper Hellström fullt ut spelar mindre roll då så mång andra gör det och bjuder upp till en enorm stämning på hans spelningar.

Veckans Disney

MIMMI PIGG

Födelsedag: 18 november 1928 i filmen "Steamboat Willie".

Släktingar: Vi har träffat systerdottern Tuttan.

Käraste: Musse Pigg.

Bostad: Mimmi bor i eget hus.

Yrke: Journalist i TV.

Klädsel: Mimmi är starkt modeberoende. En gång hamnade hon och Musse i stora problem på grund av en röd hatt.

Övrigt: Mimmi och Musse har varit ett par ända sedan den första Musse Pigg-filmen. De gifte sig faktiskt en gång, men det visade sig vara en dröm i filmen "Mickey's Nightmare". Mimmis bästa väninna heter Klarabella.

Mimmi på andra språk:

Norska: Minni Mus

Danska: Minnie Mouse

Finska: Minni Hiiri

Engelska: Minnie Mouse

Tyska: Minni Maus

Franska: Minnie

Italienska: Minni Topolina

Portugisiska: Minie

Veckans musikvideo

Efter nattens händelse är det naturligtvis svårt, för att inte säga helt omöjligt, att komma runt The King of Pop som veckans musikvideo.

Jag ska verkligen inte ge mig hän åt några större hyllningar eller berätta hur mycket jag kommer att sakna honom, då Michael Jackson aldrig varit speciellt stor min bok. Han var väldigt bra, men aldrig i närheten av att vara nummer 1.
Jag väljer bara att konstera att han betytt oerhört mycket för musikhistorien i allmänhet och vissa människor i synnerhet.

Här kommer därför som en hyllning "Bad", en helt fanastisk historia och en video med mycket arg och aggressiv gängdans. Det är också från den tid då Jackson stod på sin absoluta topp.
Den hittar ni här eftersom Youtube inte tillåter inbäddning av videon.

I Apans öron (Midsummer Special)

Som brukligt är vid alla stora högt tider ska man ju samla ihop tankarna och på något sätt sammanfatta det hela.

Det ska vi göra här på Berget också när vi i form av en Spotify-listan stolpar de viktigaste stunderna under den helg vi kan kalla för midsommar.

Och vi kommer att göra det med en lista som kommer att innehålla mycket otroligt bra musik, en del lite mindre bra och en som inte är helt rumsren.
Den kommer också att ta oss från den där spontana festen på onsdagkvällen då hela helgen kunde blivit förstörd i bakfyllans tecken till tidpunkten undetecknad fick hysta ut en tjej som bara ville sjunga och aldrig gå hem.

Roligt hade vi hur som helst och det hoppas jag att ni får med denna lista också.

Bland Pillejamare & Sillburkar

Inget Bra För Mig Själv – Eldkvarn: Denna låt blev liksom hela helgens ledmotiv. För allt sedan ett par glas vin blev till sju-åtta flaskor (inte var dock men ändå) redan på onsdagskvällen var vi liksom inte så där jävla lysande för oss själva under resten av midsommar heller.

Paradise City – Guns n' Roses: Får symbolisera vår torsdagskväll på det ytterst tveksamma stället Röde Orm. Men varför är då detta torsdagskvällen? Jo för att det precis som stället lika mediokra coverbandet Värmlandspojkarna lyckades med att massakrera denna underbara låt till en hög med bajs.

Seven Nation Army – White Stripes: Trots att det stora flertalet aldrig kommit längre i låten än det inledande riffet eller ännu mindre vet att låten heter ”Seven Nation Army” blir alla tokiga bara de får höra inledningen. Det står med all önskvärd tydlighet klart efter en midsommar i Grebbestad. För om det så är ett fullsatt Röde Orm eller två ensamma killar vid en vägkant så räcker det att man försiktigt nynnar ”naa na na na naa naa” för att alla ska fylla i. Kul tyckte i alla fall vi när vi gjorde vårt "vetenskapliga" test.

Det Kliar På Kuken – Eddie Meduza: Ja jag vet att det är lågt, det ska erkännas. Men samtidigt ska det också erkännas att det är otroligt roligt. Speciellt med lite hojtarolja i venerna. Det bevisar det faktum att de som innan midsommar varit de mest förhärdade Eddie-motståndare ändå sjöng och skrålade med i hans musik under Grebbestadsdagarna.

Dancin' On Pole – Three 6 Mafia: Vår egne lille muskelbyggare tjatade hål i huvudet på alla som ville lyssna om hur otroligt hård denna låt var. Det var den också upptäckte vi andra när den väl sattes på. Tung och ”feministisk” hiphop rätt upp i kosmos. Beaten fick också låtönskaren att börjar dansa runt en stång som en slags bonus.

Skomakar-Anton – Vikingarna: Dansbandsmaffian skulle ju få sitt också under helgen. Det fick bli en snutt om en gammal man som går till dansbanan för att titta lite på unga flickor. En ganska angenäm sysselsättning om ni frågar om.

Get Down With It – Little Richard: Det är inte bara hans frisyr som gränsar till vanvett. Hela Lille Richard är ju rätt så tokig på scen. ”Get Down With It” är inget undantag där orden stundtals med minsta möjliga marginal för plats i killens mun. Största insats gör dock trummisen som för att låna den store musikrecensentens ord: ”Driver hela jävla buffelhjorden framför sig i den här låten”.

Dansen På Sunnanö – Sven-Bertil Taube: Är det sommarens allra största högtid är Taube aldrig långt borta. Denna låt blev också anledningen till att jag dansade vals för första gången på väldigt länge. Taktfast och ganska bra dansare blev omdömet av denna comeback, så det så.

Thunder Road – Bruce Springsteen: Midsommarhelgens största allsång, vilket finns bevarat på otäckt många filmer. Många förstörda röster skapade det också, röster som det kommer att krävas långa läketid för, Men så ska det vara. När det midsommar, Grebbestad och det är Bruce Springsteen.

Dagny – Owe Thörnqvist: Om Thunder Road var allsångstoppen var utan tvekan denna bit bottennappet då det inte spelade någon roll hur många gånger vi än försökte runt sill- och grillkorvsborden. Det blev bara dåligt, uselt och en enda längtan efter att det skulle ta slut så man äntligen fick fortsätta med att äta och framför allt dricka. Men låten på riktigt dock en ganska habil sak.

Don't Stop Believin' – Journey: En låt som leddes fram till mig av en mycket övertygande herre boende i Stockholm. Och detta med orden att den är den ultimata powerballaden. Det är väl bara att hålla med. Detta är en tung balladhistoria.

Nej, Så Tjock Du Har Blitt – Fernandoz: En mycket egendomlig titel och hur märkligt det än kan låta blir det faktiskt bara ännu mer egendomligt ju längre det hela håller på. Men så är den ju med på skivan ”Tokhits” också ...

Great Balls of Fire - Jerry Lee Lewis: ”I've Got The Devil In Me!”. Så sa Jerry Lee Lewis under inspelningen av den låt som kommit att bli hans största hit. En känsla som också var på vippen att få den då djupt religöse Lewis att avbryta allt vad inspelningar hette på legendariska Sun Records. Tack och lov fick någon honom på bättre tankar.

Summer Of 69 – Bryan Adams: Meningarna ”I got my first real six-string. Bought it at the five-and-dime. Played it till my fingers bled. It was the summer of '69” skulle ju kunna få en att tro att denna sång enbart handlar en sommar med grabbarna och den nya gitarren. Glöm det. Den där sommaren 69 handlar även om en tid med ganska mycket av en sysselsättning med namn efter siffran.

Black Cab – Jens Lekman: Låten som stängde festhelgen då detta blev det sista valet innan kvinnliga dj:n under den sena midsommardagskvällen med milt våld blev utföst från vår stuga. Men sämre saker går ju att avsluta med.

Thunderstruck – AC/DC: Till sist har vi sparat på det riktigt breda krutet. Dock bara som video då Spotify och AC/DC inte alls kommer överens. Därför blir det en filmsnutt från låtens sensationella framförande på Donnington 1991 där Angus Young med en hård näve i luften hälsar 120 000 tokiga personer välkomna och sedan lirar för allt vad tygen håller. Stor och ytterst manlig musik. Jag är också ytterst förälskad i trummisen Chris Slades två pukor som hänger vertiklat bredvid honom.

Over the anständighetsgräns and far far beyond

För ett par timmar sedan klingade de sista ackorden av "For Those About To Rock (We Salute You)" ut under AC/DC:s konsert på Ullevi.
Nu var jag inte där själv men jag kan ändå med allra största sälerhet säga att det aldrig lät så här jävla illa under kvällen.

För när Celine Dion och Anastacia av alla människor gav sig på en av skrevrockarnas allra största verk, "You Shook Me All Night Long" blev det så satans dåligt att man bara vill springa och gömma sig och aldrig mer tro på världen igen.

Så ta fram den allra största kudde ni, göm ert ansikte och gör er beredda på tidernas största lustmord på en låt för detta har ingenting, överhuvudtaget, att göra med originalet.
Fanskapet har till och med att mage att ge sig på en duckwalk, något som banne mig bara är för behållet Chuck Berry och Angus Young.

Så min fråga till Gud är bara:
VARFÖR????

Dåligt fotbollsdrag - Köp en vuvuzela

Oavsett vilket land som än tar sig till fotbolls-VM i Sydafrika nästa sommar kan vi vara säkra på en sak - det blir ett jävla åkande av.
Det kommer alla sköna juvler på läktarplats att se till, speciellt den inhemska delen av den.

För scenerna, både bildligt och ljudligt, som utspelar sig på arenorna under, den egentligt måttliga turneringen, Confederation Cup som avgörs just nu är ingenting annat än mäktiga.

Det dansas, sjungs, tjoas och inte minst tutas under 90 minuter plus tillägg oavsett vilket lag som än står på gräset.

Skillnaden blir också än större när man jämför med det U21-EM som för tillfället spelas i vårt land för tillfället och dess publik.

För där den sydafrikanska publiken tackar för förtroende att anordna en stor turenin genom att bananas bara vaktmästarna är ute och vattnar planen applådera de svenska åskådarna knappt ens när Sverige spelar.

Ett ord och instrument som vi måste, vare sig vi vill eller inte, lär oss är vuvuzela.

Vuvuzela är nämligen den tuta som alla i publiken i denna del av världen har med sig på varje match och med vars hjälp de skapar en ljudkuliss som gör att man tror att matchen avgörs i en bikupa.

Ett helt fantastiskt inslag och jag därför hoppas jag för mitt liv att de trista röster som höjts för att förbjuda dessa instrument till "The Real Deal" nästa sommar bara ekar ut i sommarnattens tomhet.

Veckans citat

"Vad skulle det bli för väder till midsommar?"

Frågan hänger mer eller mindre konstant i luften så här dagarna för amatörernas allra största afton. Förmodligen som vanligt. Regnskurar och en 15-16 grader i luften. Men som det är sagt. Det finns bara dåliga kläder och dålig sprit.

Veckans Disney

KAJSA ANKA

Födelsedag: Tja... I filmen "Don Donald" från nionde januari 1937, finns det en ankfröken vid namn Donna Duck. Hon är misstänkt lik Kajsa, och 9/1 räknas oftast som Kajsas födelsedag. I filmen "Mr. Duck steps out" från 7/6-1940 hör vi hennes namn för första gången, och 4/11-1940 debuterar Kajsa i den dagliga Kalle-strippen i amerikanska tidningar.
Släktingar: De är rätt så okända. I Kalle Anka & C:o 10/58 nämner Kajsa tant Lisa i Svaneby, och vi möter faster Drusilla i nr. 24/67. Hon har också tre syster-döttrar, Kicki, Pippi och Titti.

Käraste: Kalle Anka, men hon flirtar med Alexander också..

Bostad: Kajsa har ett eget hus. Det ligger så nära Kalles att man kan springa dit inom loppet av ett telefonsamtal. Det kanske säger mer om Kajsas telefonvanor än om avstånden i Ankeborg.

Yrke: Är oftast sekreterare, men Kajsa har ocksa varit journalist, inredningsarkitekt osv.

Hobby: Damklubben, etc. Klädsel: Hon bär rosett, blus och skor till vardags, men gillar att pynta upp sig. Kajsa hänger med i mode-svängen. Första uppträdandet i KA & C:o: Nr. 1/48.

Övrigt: Kajsa skriver dagbok! Ibland får vi läsa delar av den, och då avslöjas både det ena och det andra. Kajsa är rätt så svartsjuk. Hon försöker hålla Kalle kvar, och flirtar ofta med Alexander för att Kalle, i sin tur, ska bli svartsjuk. Om de går på bio så sätter sig Kajsa mellan Kalle och andra kvinnor.

Kajsa på andra språk:

Norska: Dolly Duck

Danska: Andersine And

Finska: Iines Ankka

Engelska: Daisy Duck

Tyska: Daisy Duck

Franska: Daisy Duck

Italienska: Paperina

Portugisiska: Margarida

I Apans öron (The Wonder of Malin)

Så var det dags för det stora mandomsprovet när det gäller gratulationer.

För nu har vi kommit fram till den dag då Malin, min allra bästa vän i Uddevalla, som genom ett klockslag har blivit ett år visare.

Och alla ni som följt med på denna födelsedagsväg runt Berget förstår vilket Mount Everest jag nu står inför då jag både har målat och kaklat in mig i ett litet litet hörn med alla tidigare födelsedagshyllningar under detta år. Allt detta med hjälp av hyllningar som bara blivit mer och mer maffiga och svulstiga för varje tillfälle.

Men vi ska allt göra ett försök.

Ja du Malin vad ska man säga.

Grattis känns ju lite futtigt och dagen kommer säkert bjuda på andra personer som hittar orden bättre.

Men det var länge sedan jag träffat på en kvinna lika intressant och framförallt så rolig som du, eller festlig om vi ska använda en gemensam väns omdöme om dig.

Vi är långt ifrån alltid överens om saker och ting. Nej som alla vet kan det blixtra och dundra när vi ryker ihop om diverse, viktiga och banala, saker och vi kan med lätthet reta varandra till vanvett. Något som tyvärr slutar med att jag har en tendens att gå över gränsen och får be om offentlig ursäkt.

Fast å andra sidan. Hur intressant är en vänskap om det inte gnisslar lite grann ibland?

Men oftast kommer vi väldigt bra överens och då finns det ingen som kan känna sig mer lyckligt lottad än jag.

Vilket för mig in på nästa tacksamhet. Den över att min flyktade bästis, Spelredaktören i Stockholm, lyckades fånga dig, om än bara för några år, så jag fick tillfälle att lära känna dig från början.

Jag vet inte riktigt vad vi tyckte om varandra under dessa Basunvägsår men när våra vägar, efter diverse utflykter på egna händer, åter korsades ett antal år senare klickade det direkt.

Återigen grattis och tack för att jag fått äran att lära känna dig.

Men nu har jag tagit tillräckligt och därför har det blivit dags att gå till det som blivit min grej vad gäller födelsedagar - Grattis med musik.

Så den här gången, det handlar ju om Malin för tusan!, har jag varit tvungen att ta fram den stora penseln och måla riktigt kraftfullt med de yviga gesterna.

Och vad skulle vara en mer lämplig nivå för en så här fantastisk människa än få en hel Spotify-lista då alla andra "bara" fått en låt.

Så utan mer krusiduller kommer här en lista med musik som jag tycker passar bra in på "Hertiginnan av Kolvik".

Om det är en händelse eller inte vet jag inte. Men inte enda kvinna, förutom som duettpartner, platsade tydligen på denna lista. En del skägg är dock med och detta vet jag kommer att glädja Malin något oerhört.

The Wonder of Malin

Happy Birthday – Stevie Wonder: Känns nästan ofrånkomligt att inte inleda en födelsedagslista med denna låt. Vi rullar alltså igång Malins årsdag med lite blind soulpop och det är inte så illa.

Stjärnan & Karriären – Lars Demian: Dekadens, fylla och porr är en trippel som är oerhört svårt att värja sig mot. Fylla bjuder dock inte, för en gångs skulle, Demian på denna gång. Men dekadens och porr är det ganska tjock med i detta alster om en killes raketfärd från rännstenen till kändisskapet.

Back For Good – Take That: Året var 1995 och livet var betydligt enklare för oss alla. På många sätt ”The Year of Love” då det luktades på koftor och vi berusades av människor på sätt vi aldrig upplevt förut. Men framförallt var det året då kärleken träffade många av oss, i alla fall tillfälligt. Allt detta med med Take That i bakgrunden.

Svenska Hjärtan – Lasse Lindh: Versen ”Jag ger dig inte min morgon och inte min dag. Du får nått så mycket bättre du får hela djävla jag. Hela underbara och unika jag, inte något så fjuttigt som en morgon och en dag” räcker för att Lindh ska få springa på listan med ”Svenska Hjärtan”.

Red Red Wine – UB40: Vissa tycker att riktiga tryckare är det enda som är romantiskt. Andra tycker det går lika bra med reggae från de brittiska öarna. Och visst kan det kanske vara något sövande och avdomnande med baktakt.

Here She Comes – Sugarplum Fairy: Malins beundran för män från Borlänge är djup och intensiv. Här skriker grabbarna i detta Borlänge-band lungorna ur sig om att just hon kommer gående.

Thunder Road – Bruce Springsteen: Om det var Sugarplum Fairy som skrålade i den förra låten är det födelsedagsbarnet självt som brukar sjunga högt till denna låt. Enligt vissa expert är det till och med så att just ”Åskvägen” är den största anledningen till hennes stundtals sexigt hesa röst.

Om Du Lämnade Mig Nu – Lars Winnerbäck & Miss Li: Detta är en låt som alltid lyckas trolla fram en tår på födelsedagstjejens kind. Inte alls konstig då låten är Winnerbäcks kanske innerligaste verk någonsin.

Wishlist – Pearl Jam: Eddie Vedders nasal röst är inget som placeras speciellt långt fram i min bok. Men det skiter vi ju nu då Pearl Jams musik fyller andra och i dessa dagar betydligt viktigare hem.

Isabella – Ulf Lundell: Har egentligen ingenting med Malin att göra utan är med bara för att den är så satans bra. En nästan elva minuter lång kärleksförklaring till kvinnan i Mästers dåvarande liv. Den innehåller även den lysande raden ”Låt Inte Dom Djävlarna Ta Dig”, en rad som passar utmärkt som slut ord i brev av olika slag.

The Man Who Doesn't Know To Smile – Josh Rouse: Denna låt med sin långa titel guppar fram längs en rätt så trevlig väg. Med sig på detta spår har amerikanske Rouse även Paz Suay som för utom en fantasiskt röst också gjort omslaget till skivan Subtitulo där låten är med. Multitasking kallas sånt för och är ofta vikt för den kvinnliga delen av mänskligheten.

Bara På Lek – Olle Ljungström: En lättsam historia med en ganska lättsam text om hur mycket enklare livet var i ungdomens glada dagar. För övrigt förbannar både Malin och jag oss själv för att vi missade vårens turné med Ljungström och därför inte fick se poeten rocka på scen sittande i en rullstol.

She's A Mystery To Me – Roy Orbison: En av musikhistoriens mäktigaste röster fick till vad som skulle bli hans sista platta en låt av Bono & The Edge i U2. Och som han tog emot den. En fullständigt maklös låt framförd med en känsla endast salige Roy kunde frambringa. Låten finns också live-inspelad av upphovsmännen som B-sida på ”All Because Of You”, en version som nästan är lika bra men som saknar Orbison-airen.

I Saw Her In The Anti-War Demonstration – Jens Lekman: Om Josh Rouse har listans längsta titel har Lekman lyckats med att få ihop den konstigaste. Detta sänker dock inte låten från att vara en hyfsad sång från artist som annars mest förknippar med en bakfylletung midsommardagsmorgon 2008 för födelsedagsbarnet. En morgon då albumet ”When I Said I Wanted To Be Your Dog” gick på repeat i vår stuga.

The Wonder of You – Elvis Presley: ”När Elvis tar i, då lyssnar man”. Så lyder ett gammalt Las Vegas-ordspråk och Apan är sannerligen personen att säga emot ett sådant påstående. För här tar Elvis sannerligen i, både med röst och känslor. James Burtons nästan avmätta gitarrspel efter 1:39 i denna liveupptagning från de legendariska Las Vegas-spelningarna 1970 är också det värt att gå ner på knä för. En värdig avslutning på en Spotify-lista helt och hållet ägnad åt en extraordinär kvinna.

Veckans musikvideo

Veckans musikvideo finns här på Berget av speciellt en stor anledning, förutom att den är satans så bra.

Den fungerar också som uppvärmning inför morgondagens födelsedag då Malin, av vissa kallade "Hertiginnan av Kolvik", blir ett år äldre.

Både Lasse Lindh & Timo Räisänen är nämligen två av denna spralliga tjejs absoluta favoritartister och vad borde då vara en lämplig och tidig present till henne än att för ihop dem för ett uppträdande.

Vi hör här deras gemensamma sång "Kom Kampsång" framförd inför vad jag antar ganska ovetande Gröna Lundpublik under förra årets "Sommarkryss".

En låt så tjiimig och sprallig att den bara ÄR Malin.

Veckans citat

"Jag har alltid varit stolt över

att få vara hennes vän"

Jag väljer att inleda gratulationerna redan nu av Malins födelsedag på lördag och jag gör det med Joakim Thåströms ord ur "Över Sundet". Bra låt och ett mycket träffande citat.

I Apans öron

När vi trodde att temakurvan för Spotify-listorna hade börjat att peka uppåt mot gladare höjder gör den en störtdykning.

Eller vad sägs om att tvärvända från förra veckans Hopp & Tro till dagens Pompös & Högdragen.

Lite skuld har jag säkert i detta då temadrottningen och jag hade en liten beef förra helgen då mycket gick fel.

Men strunt i det nu.

Pompös & Högdragen är veckans ord och därför har jag gjort mitt bästa för att hitta en listan som passar som en hand i en handske runt dessa ord.

Därför ger jag er här en härlig pompös sockerkaka, med ingredienser som opera, filmmusik och italienska, garnerad med hel del högdragenhet, framförallt från våra svenska bidrag Falkman och Körberg.

Så håll i hatten nu så kör vi.

The Liberace Way

Star Wars Theme – John Williams: Redan på listans första låt når vi peaken på pompösmätaren. Få låtar är mer klassisk och mer maffig än ledmotivet till Star Wars-filmerna. Det skulle kanske vara all annan filmmusik som John Williams gjort. Han går alltid brett och han går tjockt, både med såväl instrument som känslor.

Be My Baby – The Ronettes: Han må numera ha hamnat i trassel med rättvisan. Men ingen kan ta ifrån Phil Spector hans påverkan på musikhistorien. Anledningen stavas naturligtvis ”The Wall of Sound” där demonproducenten satsade hårt och stort med inspelningstekniken. Största nyheten var att spela in ett instrument och sedan lägga på samma slinga ytterligare en eller två gånger och på så sätt få ett jävla orr i musiken. Vi får här The Ronettes ”Be My Baby” som anses som ett av praktexemplen i Wall of Sound-genren.

Gläns Över Sjö Och Strand: Loa Falkman: Denna man är trots allt den i svenskt musikliv som satt standarden för pompöshet. Vi minns alla hans härligt odistanserade insats i melodifestivalen med ”Symfoni”. Det fick bli en julsång, vars text är en dikt av Viktor Rydeberg och heter Betlehems Stjärna. Men det kan inte hjälpas. Loa ska bara vara med på denna lista.

Born To Run – Bruce Springsteen: Med lite god vilja går det faktiskt att sjunga meningen ” Det är så bredbent” genom i stort sett hela denna dieseldoftande låt från 1975. Bredbent eller inte. Bra så in i Norden är det lika fullt. Sin plats på listan har den för att den är maffig med instrument högt och lågt. Den är kort sagt pompös.

Chans – Ulf Lundell: Och när nu gubbrockståget rullat igång är det väl lika bra att fortsätta med en svensk variant. För även Mäster Lundell har i sin ”Chans” pressat in så många instrument och svulstighet att man nästan baxnar.

Good Vibration – Beach Boys: Strandpojkarna är också en grupp som tagit stora influenser av Phil Spector. Det hör man inte minst här där grabbarnas stämmor drillar som näktergalar genom låten. Allt uppbackat av en vägg av instrument.

Waterloo – Abba: Wall of Sound var ju från början en amerikansk företeelse. Men 1974 visade Abba och Stikkan Andersson att man även i Sverige kunde breda på i produktionerna. Här hör vi tidernas bästa schlagerlåt framföras med tryck och i konstiga kläder.

In Da Club – 50 Cent: Inga är så högdragna i sitt umgänge med sin omvärld som rappare. Här hör vi 50 Cent berätta om en kväll på stan. En kväll där man bara ligger, inte älskar, man dricker Bacardi som om det vore en födelsedag och man jiddrar allmänt om pengar. Både pompöst och högdraget på en gång och alltid ihop till en sugnade rytm.

Sommaren 77 – Tomas Andersson Wij: Det är alltid härligt när artister tar på sig stora duktighetskepsen och skriver en låt. Springsteen har gjort det många gånger, lika så Lundell. Här är det dock Andersson Wij som sjunger sig själv till underbara Bamse-höjder med sin historia om hur hans familj tog hand om en flykting sommaren 77.

Where The Streets Have No Name – U2: Förutom att det är något högdraget, men samtidigt tilltalande, med Bonos kamp för fattigdomen är låten en satan så pompös sak. Dock är det på ett bra sätt då The Edges wackande på gitarren i början gör att vi här har hittat den perfekta konsertöppnaren. En ensam The Edge och sedan när Bono visar sig brakar helvete löst bara och publiken går banans.

(Vad Gör Du Med Mig) Louise – Tomas Ledin: Vad stackars Louise har gjort för ont vet jag inte. Hon har i alla fall fastnat i ett av de största pekoral som skådats. Den gode Ledin ville ju bara väl med sin musik. Men som vanligt skjuter han flera mil över målet, både vad gäller musiken och känslomässigt. Den här låten har vi skrattat åt många gånger på Bohusläningens sportredaktion.

La Aurora – Eros Ramazzotti: Inget språk kan framkalla så svulstiga, men samtidigt, romantiska känslor som italienska. Här får vi lyssna till Eros Ramazzotti när han berättar om en, överraskning!, olycklig kärlek. Och det är de ju rätt bra på också, de där italienarna.

Jag Skiter – Magnus Uggla: Om Eros andades pompös ödmjukhet andas Uggla bara högdragenhet då han berättar för hela världen att den är dum i huvudet som han verkligen inte kommer att bry sig om. Han skiter i den helt enkelt.

Stad I Ljus – Tommy Körberg: Detta är inte heller en kille som är speciellt känd för att hålla spara på varken de pompösa eller de högdragna känslorna. Men sjunga kan han och nu ska ha göra det i melodifestivalsvinnaren ”Stad I Ljus”, en låt som väl inte ligger i toppen av tidernas bästa schlagers men väl på pompöstoppen.

You Don't Have To Say You Love Me – Elvis Presley: Som sagt. Italien kan det här med känslor. Så också Elvis. Därför är det inte alls konstigt att denna låt, som från början är en italiensk sak, tangerar vad som är rekommenderad känslorörelse för en dag. Backas upp gör Elvis av en synnerligen stor produktion också.

Nessun Dorma – Luciano Pavarotti: Förutom alla svenska guld i var det största minnet av Turin-OS när Pavarotti sjöng sig själv och hela publiken till himlen när han avslutade hela invigningen med denna Puccini-aria. Ett magiskt ögonblick som också blev denne gigants avsked till världsscenen.

Allsång på Wembley

Jag hävdar fortfarande att det är så här en nationalsång ska sjungas, både av spelare och publik.
Hyser dock inget större hopp om att vi kommer att få uppleva detta på Råsunda i morgon, varken från Mummel-Zlatan & co eller från publiken.
Och detta trots att det är Danmark, detta land som vår störste krigsmotståndare genom tiderna, som står på andra sidan.

Men nu njuter vi åt England årgång 1996 och deras sång inför EM-semi mot Tyskland. En insats som borde vara en instruktionsguide i den ädla konsten att sjunga sitt lands hymn.

Veckans musikvideo

Så var det dags för nya musiktag på Berget.

Den här gången är Eskilstuna, som även kallas Sméstan eller Knivstan, som ska få stå till tjänst med veckans bidrag då det är de ytterst pretentiösa killarna i Kent som ska få sjunga
I det här här fallet är dock pretentiös något bra då gruppen genom åren gett oss massvis med fulländad musik.

Kent är ju också en grupp som gjort sig kända för att nästan utan undantag leverera brilljanta B-sidor till sina singlar.
Och även "VinterNoll2" officiellt släpptes som en av två A-sidor tillsammans med "FF" från albumet "Vapen & Ammunition" ser jag den ändå som en B-sida.
Därför väljer jag att nominera "VinterNoll2", tillsammans med Lundells "Hon Gör Mig Galen" och ytterligare några låtar, till titeln "Bästa B-sidan Genom Tiderna".

Om ni har några andra baksidor som är värdiga att nämnas är ni välkomna i kommentatorsfältet.

Äh nu kör vi låten ...

Veckans citat

"För vi har tagit studenten!"

I dessa dagar då tiotusentals unga människor ska ta steget ut i livet vore det helt fel att att inte uppmärksamma detta. Så det Apan har att säga är väl bara: "Välkomna hit - Ni kommer att åka på massvis med smällar som inte inte trodde fanns när ni gick på gymnasiet"

När Elton får tala för mig

Bernie Taupin visste vad han gjorde när han skrev ner orden till Elton Johns "Sorry Seems To Be The Hardest Word".
För det var tusan var det svårt att hitta orden när saker gått över styr.

Mitt sinne rann över i helgen och detta har fått en, som jag ser det, bra vänskap att knaka i fogarna de senaste dagarna. En knakning som bland annat resulterat i oringda samtal från min sida och beslutet att inte svara om det hade kommit några från den andra sidan.

Anledningarna kan säkert hittas på många ställen men det som är klart att det hur som helst blev det fel och det var mycket trist.

Så min kära Fröken K jag är oerhört ledsen över att jag uppförde mig som jag gjorde, framförallt under lördagen.
Mitt beteende och min ilska som gick till överdrift ber jag givetvis om ursäkt för.
Mitt ogillande över lismande eller fulla människor, om det så är vänner eller okända, kommer jag dock aldrig att backa från.

Veckans Disney

MOBY DUCK
Födelsedag: Mars 1967, i amerikanska Donald Duck nr 112. Samma historia kom till Sverige i KA & C:o 48/67. I den serien räddar Moby Duck Kalle Anka, som hade drivit ut till havs på en luftmadrass.
Släktingar: Inga kända. Kalle Anka är som en slags kusin.
Käraste: Ingen känd. Han är gift med sin båt.
Bostad: Moby Duck bor ombord på båten.
Yrke: En riktig sjöbjörn med havssalt i håret. Moby Duck kunde inte skjuta på valarna och har därför slutat med valfångst. Han försörjer sig på att frakta gods för bl a farbror Joakim. På dessa frakter har han tampats med åtskilliga sjörövare som t.ex. Björnligan, Emil Örn, Kapten Krok, Madame Mim och Stora Stygga Vargen.
Hobby: Som många andra sjömän spelar han dragspel.
Klädsel: Typiska sjömanskläder. Hatt, randig tröja och byxor. Moby Duck går ofta barbent på däcket. Ett annat kännetecken är den tomma pipan han har i munnen. Han ser sig då som en riktig sjökapten.
Övrigt: Moby fick sitt namn efter den vita valen i Herman Melvilles roman "Moby Dick". Besättningen på Ambergris består av däckspojken Blunder och tumlaren Tumle. Tumlaren är utan tvekan den smartaste av dem alla.

Moby Duck på andra språk:
Danska: Moby And
Finska: Moby Ankka
Engelska: Moby Duck
Tyska: Moby Duck
Italienska: Moby Duck
Portugisiska: Mobidique
Grekiska: Mompy Ntak
Spanska: Pato Moby

I Apans öron

Jag får väl börja med att be om ursäkt för att veckans Spotify-lista blivit någon dag sen.
Men som sann svensk väljer jag att skylla ifrån mig.

Denna gång på min "Crimepartner in the Spotify-business" som värkte fram veckans tema på tok för sent för att allt skulle bli klart i tid.

Veckans ledord är i alla fall "Hope & Faith", tagit från något så banalt som en Facebook-applikation.

Om det hänryckningens tid, aka Pingsten, som gjort riktiningsändringen av temat vet jag inte. Jag bara nöjer mig bara med att konstatera vi hann att vända uppåt igen innan vi hamnade hopplöst fast i mörk och dyster lera.

Men mycket nöje med en lista som bjuder på allt från sånger från Pingströrelsen, fotbollsarenor och apartheid-kritik. Listan bjuder också för första gången på två låtar från samma artist då jag inte kune hålla mig från att bjuda på 2XLundell.

Jag Hoppas Och Tror

Glad Igen – Ulf Lundell: Även om våren nu nästan är det över är det ändå på sin plats att prisa denna årstids inverkan på oss människor. Ulf Lundell är mannen som får uppdraget och han gör det i form av en svensk översättning av en Joni Mitchell-låten ”Carey”. Raden ”Och glömd är hon som gick sin väg för att finna en annan vän” fungerar också utmärkt som pepp vid uppbrott av olika slag, tro mig.

Land Of Hope And Dreams – Bruce Springsteen: Det är låtar som den här, för den stora massa hyfsat okända sak, som gjort Bruce Springsteen till den han är. Om du vill ha en musiktavla om folks drömmar, målad med den stora penseln är New Jersey-sonen din kille.

Jag Tror På Sommaren – Mats Olin: Det är sommar, det är vackert väder och allting är så ofattbart bra som det bara kan vara så här års. En fullständigt okritisk hyllning till den tid vi börjar gå in i nu.

I Believe I Can Fly – R. Kelly: När R. Kelly inte ägnar sig åt att kissa på småflickor eller håller på med obskyra sexlekar är han även en fena på att framföra musik. Den här låten är ett synnerligen bra bevis på detta när han helt plötsligt tror sig kunna lätta från marken på egen hand. Hångla går det att göra till låten också.

Blott En Dag – Mia Marianne & Per Filip: Jag är inte det minsta religiös men ”Blott En Dag” är en av jordens vackraste sång, punkt. Roligt med denna version är de två som sjunger. Både deras namn och utseende doftar så mycket pingströrelse att man bli alldeles yr. Bäst version har dock Freddie Wadling gjort då han spelade in låten för Frälsningsarméns skiva ”En Salig Blandning”.

I'm Believer – The Monkees: Världens första pojkband har de kallats då medlemmarna i The Monkees handplockades, i de flesta fall för deras utseende, för att ingå i bandet. Här hör vi de handplockade amerikanerna i en låt vars titel sammanfattar hela klabbet. De tror.

Fritiof Och Carmencita – Sven-Bertil Taube: Få män har varit så hoppfulla och självsäkra som den gode Fritiof Andersson när han traskar in på den där Pamas-krogen och träffar lilla bedårande Carmencita. Oxar, tjurar och svin kommer dock emellan Fritiof och kärleken denna gång. Dock ska den lilla argentinskan ångra sig och sätta efter Fritiof i uppföljarlåten ”Tango i Nizza”.

Gimme Hope Jo'Anna – Eddy Grant: Det är glatt, det är rytmiskt och det är one hit wonder. Eddy Grants enda stora hit är dock inte bara glad och bekymmersfri. Låten är också i högsta grad en kritik mot dåtidens apartheid-system som grasserade i Sydafrika, en kritik som fick denna regering att reagera som tokiga regeringar brukar göra. Att förbjuda låten i landet.

Livet Är Fest – Nationalteatern: Hoppet är sannerligen det sista som överger Ulf Dageby och de andra Nationalteatermedlemmarna i denna sång. Trots att fredagskvällen slutar i fullständig besvikelse är inställningen att det bara är mindre än en vecka kvar innan det är fredag igen och då lever hoppet igen. Vänner med den inställning har man ganska många, eller hur?

You'll Never Walk Alone – Gerry & Pacemakers: Klassiska fotbollslag ska ha klassiska låtar. Men inga lag har en lika klassisk som Liverpool och Celtic när de kliver på planen. ”You'll Never Walk Alone”, som från början är en musikallåt, är en låt som hjälpt dessa lag, särskilt mina favisar Liverpool, i svåra stunder med sin text som handlar om att alltid hålla huvudet högt och fortsätta framåt med hjärtat fullt av hopp.

True Faith – New Order: New Order är en liten smygare i mitt musikmedvetande. Varför vet jag inte, speciellt eftersom de gjort låtar som den här. Ojämnhet kanske är svaret, vad vet jag? Med ”True Faith” har de i alla fall fått till det när de talar om för världen att de är uppåt på den drog som vi kan kalla för livet.

Lördagkväll - Söndagmorgon – Eldkvarn: Så här års är faktiskt den enda tiden då efterfester är ett alternativ. Anledningen stavas givetvis att vid denna årstid vill man aldrig att nätterna ska ta slut och att vandringen hem går som en dans. Eldkvarns låt ger mig alltid den där barnsligt glada känsla som infinner sig under sommarens nätter när livet aldrig är omöjligt.

Bridge Over Troubled Water – Simon & Garfunkel: Det är en gammal sanning att hur många coverversioner det än gjorts av en låt är alltid originalet bäst. I det här fallet är det bara hålla med när duons späda röster hjälper oss fram genom de svarta stunderna och över de mörka vattnen.

Tro På Varann – Uno Svenningsson & Eva Dahlgren: Mighty Eva betalar här tillbaka Unos sånginsats på ”Hjärtats Ödsliga Slag”. Resultatet blev fantastiskt och är en av de bättre svenska duetter som gjorts.

Gå Upp På Klippan – Ulf Lundell: Om det var den hoppfulle Lundell som tittade fram i den första låten på listan är det troende artisten som får avsluta samma lista. Och lite tro här och där har ju aldrig skadat någon, speciellt inte i dessa tider.