onsdag 10 juni 2009
lördag 6 juni 2009
I Apans öron
När vi trodde att temakurvan för Spotify-listorna hade börjat att peka uppåt mot gladare höjder gör den en störtdykning.Eller vad sägs om att tvärvända från förra veckans Hopp & Tro till dagens Pompös & Högdragen.
Lite skuld har jag säkert i detta då temadrottningen och jag hade en liten beef förra helgen då mycket gick fel.
Men strunt i det nu.
Pompös & Högdragen är veckans ord och därför har jag gjort mitt bästa för att hitta en listan som passar som en hand i en handske runt dessa ord.
Därför ger jag er här en härlig pompös sockerkaka, med ingredienser som opera, filmmusik och italienska, garnerad med hel del högdragenhet, framförallt från våra svenska bidrag Falkman och Körberg.
Så håll i hatten nu så kör vi.
Star Wars Theme – John Williams: Redan på listans första låt når vi peaken på pompösmätaren. Få låtar är mer klassisk och mer maffig än ledmotivet till Star Wars-filmerna. Det skulle kanske vara all annan filmmusik som John Williams gjort. Han går alltid brett och han går tjockt, både med såväl instrument som känslor.
Be My Baby – The Ronettes: Han må numera ha hamnat i trassel med rättvisan. Men ingen kan ta ifrån Phil Spector hans påverkan på musikhistorien. Anledningen stavas naturligtvis ”The Wall of Sound” där demonproducenten satsade hårt och stort med inspelningstekniken. Största nyheten var att spela in ett instrument och sedan lägga på samma slinga ytterligare en eller två gånger och på så sätt få ett jävla orr i musiken. Vi får här The Ronettes ”Be My Baby” som anses som ett av praktexemplen i Wall of Sound-genren.
Gläns Över Sjö Och Strand: Loa Falkman: Denna man är trots allt den i svenskt musikliv som satt standarden för pompöshet. Vi minns alla hans härligt odistanserade insats i melodifestivalen med ”Symfoni”. Det fick bli en julsång, vars text är en dikt av Viktor Rydeberg och heter Betlehems Stjärna. Men det kan inte hjälpas. Loa ska bara vara med på denna lista.
Born To Run – Bruce Springsteen: Med lite god vilja går det faktiskt att sjunga meningen ” Det är så bredbent” genom i stort sett hela denna dieseldoftande låt från 1975. Bredbent eller inte. Bra så in i Norden är det lika fullt. Sin plats på listan har den för att den är maffig med instrument högt och lågt. Den är kort sagt pompös.
Chans – Ulf Lundell: Och när nu gubbrockståget rullat igång är det väl lika bra att fortsätta med en svensk variant. För även Mäster Lundell har i sin ”Chans” pressat in så många instrument och svulstighet att man nästan baxnar.
Good Vibration – Beach Boys: Strandpojkarna är också en grupp som tagit stora influenser av Phil Spector. Det hör man inte minst här där grabbarnas stämmor drillar som näktergalar genom låten. Allt uppbackat av en vägg av instrument.
Waterloo – Abba: Wall of Sound var ju från början en amerikansk företeelse. Men 1974 visade Abba och Stikkan Andersson att man även i Sverige kunde breda på i produktionerna. Här hör vi tidernas bästa schlagerlåt framföras med tryck och i konstiga kläder.
In Da Club – 50 Cent: Inga är så högdragna i sitt umgänge med sin omvärld som rappare. Här hör vi 50 Cent berätta om en kväll på stan. En kväll där man bara ligger, inte älskar, man dricker Bacardi som om det vore en födelsedag och man jiddrar allmänt om pengar. Både pompöst och högdraget på en gång och alltid ihop till en sugnade rytm.
Sommaren 77 – Tomas Andersson Wij: Det är alltid härligt när artister tar på sig stora duktighetskepsen och skriver en låt. Springsteen har gjort det många gånger, lika så Lundell. Här är det dock Andersson Wij som sjunger sig själv till underbara Bamse-höjder med sin historia om hur hans familj tog hand om en flykting sommaren 77.
Where The Streets Have No Name – U2: Förutom att det är något högdraget, men samtidigt tilltalande, med Bonos kamp för fattigdomen är låten en satan så pompös sak. Dock är det på ett bra sätt då The Edges wackande på gitarren i början gör att vi här har hittat den perfekta konsertöppnaren. En ensam The Edge och sedan när Bono visar sig brakar helvete löst bara och publiken går banans.
(Vad Gör Du Med Mig) Louise – Tomas Ledin: Vad stackars Louise har gjort för ont vet jag inte. Hon har i alla fall fastnat i ett av de största pekoral som skådats. Den gode Ledin ville ju bara väl med sin musik. Men som vanligt skjuter han flera mil över målet, både vad gäller musiken och känslomässigt. Den här låten har vi skrattat åt många gånger på Bohusläningens sportredaktion.
La Aurora – Eros Ramazzotti: Inget språk kan framkalla så svulstiga, men samtidigt, romantiska känslor som italienska. Här får vi lyssna till Eros Ramazzotti när han berättar om en, överraskning!, olycklig kärlek. Och det är de ju rätt bra på också, de där italienarna.
Jag Skiter – Magnus Uggla: Om Eros andades pompös ödmjukhet andas Uggla bara högdragenhet då han berättar för hela världen att den är dum i huvudet som han verkligen inte kommer att bry sig om. Han skiter i den helt enkelt.
Stad I Ljus – Tommy Körberg: Detta är inte heller en kille som är speciellt känd för att hålla spara på varken de pompösa eller de högdragna känslorna. Men sjunga kan han och nu ska ha göra det i melodifestivalsvinnaren ”Stad I Ljus”, en låt som väl inte ligger i toppen av tidernas bästa schlagers men väl på pompöstoppen.
You Don't Have To Say You Love Me – Elvis Presley: Som sagt. Italien kan det här med känslor. Så också Elvis. Därför är det inte alls konstigt att denna låt, som från början är en italiensk sak, tangerar vad som är rekommenderad känslorörelse för en dag. Backas upp gör Elvis av en synnerligen stor produktion också.
Nessun Dorma – Luciano Pavarotti: Förutom alla svenska guld i var det största minnet av Turin-OS när Pavarotti sjöng sig själv och hela publiken till himlen när han avslutade hela invigningen med denna Puccini-aria. Ett magiskt ögonblick som också blev denne gigants avsked till världsscenen.
fredag 5 juni 2009
Allsång på Wembley
Jag hävdar fortfarande att det är så här en nationalsång ska sjungas, både av spelare och publik.
Hyser dock inget större hopp om att vi kommer att få uppleva detta på Råsunda i morgon, varken från Mummel-Zlatan & co eller från publiken.
Och detta trots att det är Danmark, detta land som vår störste krigsmotståndare genom tiderna, som står på andra sidan.
Men nu njuter vi åt England årgång 1996 och deras sång inför EM-semi mot Tyskland. En insats som borde vara en instruktionsguide i den ädla konsten att sjunga sitt lands hymn.
Hyser dock inget större hopp om att vi kommer att få uppleva detta på Råsunda i morgon, varken från Mummel-Zlatan & co eller från publiken.
Och detta trots att det är Danmark, detta land som vår störste krigsmotståndare genom tiderna, som står på andra sidan.
Men nu njuter vi åt England årgång 1996 och deras sång inför EM-semi mot Tyskland. En insats som borde vara en instruktionsguide i den ädla konsten att sjunga sitt lands hymn.
Veckans musikvideo
Så var det dags för nya musiktag på Berget.Den här gången är Eskilstuna, som även kallas Sméstan eller Knivstan, som ska få stå till tjänst med veckans bidrag då det är de ytterst pretentiösa killarna i Kent som ska få sjunga
I det här här fallet är dock pretentiös något bra då gruppen genom åren gett oss massvis med fulländad musik.
Kent är ju också en grupp som gjort sig kända för att nästan utan undantag leverera brilljanta B-sidor till sina singlar.
Och även "VinterNoll2" officiellt släpptes som en av två A-sidor tillsammans med "FF" från albumet "Vapen & Ammunition" ser jag den ändå som en B-sida.
Därför väljer jag att nominera "VinterNoll2", tillsammans med Lundells "Hon Gör Mig Galen" och ytterligare några låtar, till titeln "Bästa B-sidan Genom Tiderna".
Om ni har några andra baksidor som är värdiga att nämnas är ni välkomna i kommentatorsfältet.
Äh nu kör vi låten ...
onsdag 3 juni 2009
Veckans citat
"För vi har tagit studenten!"I dessa dagar då tiotusentals unga människor ska ta steget ut i livet vore det helt fel att att inte uppmärksamma detta. Så det Apan har att säga är väl bara: "Välkomna hit - Ni kommer att åka på massvis med smällar som inte inte trodde fanns när ni gick på gymnasiet"
tisdag 2 juni 2009
När Elton får tala för mig
Bernie Taupin visste vad han gjorde när han skrev ner orden till Elton Johns "Sorry Seems To Be The Hardest Word".För det var tusan var det svårt att hitta orden när saker gått över styr.
Mitt sinne rann över i helgen och detta har fått en, som jag ser det, bra vänskap att knaka i fogarna de senaste dagarna. En knakning som bland annat resulterat i oringda samtal från min sida och beslutet att inte svara om det hade kommit några från den andra sidan.
Anledningarna kan säkert hittas på många ställen men det som är klart att det hur som helst blev det fel och det var mycket trist.
Så min kära Fröken K jag är oerhört ledsen över att jag uppförde mig som jag gjorde, framförallt under lördagen.
Mitt beteende och min ilska som gick till överdrift ber jag givetvis om ursäkt för.
Mitt ogillande över lismande eller fulla människor, om det så är vänner eller okända, kommer jag dock aldrig att backa från.
Veckans Disney
MOBY DUCKFödelsedag: Mars 1967, i amerikanska Donald Duck nr 112. Samma historia kom till Sverige i KA & C:o 48/67. I den serien räddar Moby Duck Kalle Anka, som hade drivit ut till havs på en luftmadrass.
Släktingar: Inga kända. Kalle Anka är som en slags kusin.
Käraste: Ingen känd. Han är gift med sin båt.
Bostad: Moby Duck bor ombord på båten.
Yrke: En riktig sjöbjörn med havssalt i håret. Moby Duck kunde inte skjuta på valarna och har därför slutat med valfångst. Han försörjer sig på att frakta gods för bl a farbror Joakim. På dessa frakter har han tampats med åtskilliga sjörövare som t.ex. Björnligan, Emil Örn, Kapten Krok, Madame Mim och Stora Stygga Vargen.
Hobby: Som många andra sjömän spelar han dragspel.
Klädsel: Typiska sjömanskläder. Hatt, randig tröja och byxor. Moby Duck går ofta barbent på däcket. Ett annat kännetecken är den tomma pipan han har i munnen. Han ser sig då som en riktig sjökapten.
Övrigt: Moby fick sitt namn efter den vita valen i Herman Melvilles roman "Moby Dick". Besättningen på Ambergris består av däckspojken Blunder och tumlaren Tumle. Tumlaren är utan tvekan den smartaste av dem alla.
Moby Duck på andra språk:
Danska: Moby And
Finska: Moby Ankka
Engelska: Moby Duck
Tyska: Moby Duck
Italienska: Moby Duck
Portugisiska: Mobidique
Grekiska: Mompy Ntak
Spanska: Pato Moby
måndag 1 juni 2009
I Apans öron
Jag får väl börja med att be om ursäkt för att veckans Spotify-lista blivit någon dag sen.Men som sann svensk väljer jag att skylla ifrån mig.
Denna gång på min "Crimepartner in the Spotify-business" som värkte fram veckans tema på tok för sent för att allt skulle bli klart i tid.
Veckans ledord är i alla fall "Hope & Faith", tagit från något så banalt som en Facebook-applikation.
Om det hänryckningens tid, aka Pingsten, som gjort riktiningsändringen av temat vet jag inte. Jag bara nöjer mig bara med att konstatera vi hann att vända uppåt igen innan vi hamnade hopplöst fast i mörk och dyster lera.
Men mycket nöje med en lista som bjuder på allt från sånger från Pingströrelsen, fotbollsarenor och apartheid-kritik. Listan bjuder också för första gången på två låtar från samma artist då jag inte kune hålla mig från att bjuda på 2XLundell.
Veckans ledord är i alla fall "Hope & Faith", tagit från något så banalt som en Facebook-applikation.
Om det hänryckningens tid, aka Pingsten, som gjort riktiningsändringen av temat vet jag inte. Jag bara nöjer mig bara med att konstatera vi hann att vända uppåt igen innan vi hamnade hopplöst fast i mörk och dyster lera.
Men mycket nöje med en lista som bjuder på allt från sånger från Pingströrelsen, fotbollsarenor och apartheid-kritik. Listan bjuder också för första gången på två låtar från samma artist då jag inte kune hålla mig från att bjuda på 2XLundell.
Jag Hoppas Och Tror
Glad Igen – Ulf Lundell: Även om våren nu nästan är det över är det ändå på sin plats att prisa denna årstids inverkan på oss människor. Ulf Lundell är mannen som får uppdraget och han gör det i form av en svensk översättning av en Joni Mitchell-låten ”Carey”. Raden ”Och glömd är hon som gick sin väg för att finna en annan vän” fungerar också utmärkt som pepp vid uppbrott av olika slag, tro mig.
Blott En Dag – Mia Marianne & Per Filip: Jag är inte det minsta religiös men ”Blott En Dag” är en av jordens vackraste sång, punkt. Roligt med denna version är de två som sjunger. Både deras namn och utseende doftar så mycket pingströrelse att man bli alldeles yr. Bäst version har dock Freddie Wadling gjort då han spelade in låten för Frälsningsarméns skiva ”En Salig Blandning”.
I'm Believer – The Monkees: Världens första pojkband har de kallats då medlemmarna i The Monkees handplockades, i de flesta fall för deras utseende, för att ingå i bandet. Här hör vi de handplockade amerikanerna i en låt vars titel sammanfattar hela klabbet. De tror.
Gimme Hope Jo'Anna – Eddy Grant: Det är glatt, det är rytmiskt och det är one hit wonder. Eddy Grants enda stora hit är dock inte bara glad och bekymmersfri. Låten är också i högsta grad en kritik mot dåtidens apartheid-system som grasserade i Sydafrika, en kritik som fick denna regering att reagera som tokiga regeringar brukar göra. Att förbjuda låten i landet.
Glad Igen – Ulf Lundell: Även om våren nu nästan är det över är det ändå på sin plats att prisa denna årstids inverkan på oss människor. Ulf Lundell är mannen som får uppdraget och han gör det i form av en svensk översättning av en Joni Mitchell-låten ”Carey”. Raden ”Och glömd är hon som gick sin väg för att finna en annan vän” fungerar också utmärkt som pepp vid uppbrott av olika slag, tro mig.
Land Of Hope And Dreams – Bruce Springsteen: Det är låtar som den här, för den stora massa hyfsat okända sak, som gjort Bruce Springsteen till den han är. Om du vill ha en musiktavla om folks drömmar, målad med den stora penseln är New Jersey-sonen din kille.
Jag Tror På Sommaren – Mats Olin: Det är sommar, det är vackert väder och allting är så ofattbart bra som det bara kan vara så här års. En fullständigt okritisk hyllning till den tid vi börjar gå in i nu.
I Believe I Can Fly – R. Kelly: När R. Kelly inte ägnar sig åt att kissa på småflickor eller håller på med obskyra sexlekar är han även en fena på att framföra musik. Den här låten är ett synnerligen bra bevis på detta när han helt plötsligt tror sig kunna lätta från marken på egen hand. Hångla går det att göra till låten också.
Blott En Dag – Mia Marianne & Per Filip: Jag är inte det minsta religiös men ”Blott En Dag” är en av jordens vackraste sång, punkt. Roligt med denna version är de två som sjunger. Både deras namn och utseende doftar så mycket pingströrelse att man bli alldeles yr. Bäst version har dock Freddie Wadling gjort då han spelade in låten för Frälsningsarméns skiva ”En Salig Blandning”.
I'm Believer – The Monkees: Världens första pojkband har de kallats då medlemmarna i The Monkees handplockades, i de flesta fall för deras utseende, för att ingå i bandet. Här hör vi de handplockade amerikanerna i en låt vars titel sammanfattar hela klabbet. De tror.
Fritiof Och Carmencita – Sven-Bertil Taube: Få män har varit så hoppfulla och självsäkra som den gode Fritiof Andersson när han traskar in på den där Pamas-krogen och träffar lilla bedårande Carmencita. Oxar, tjurar och svin kommer dock emellan Fritiof och kärleken denna gång. Dock ska den lilla argentinskan ångra sig och sätta efter Fritiof i uppföljarlåten ”Tango i Nizza”.
Gimme Hope Jo'Anna – Eddy Grant: Det är glatt, det är rytmiskt och det är one hit wonder. Eddy Grants enda stora hit är dock inte bara glad och bekymmersfri. Låten är också i högsta grad en kritik mot dåtidens apartheid-system som grasserade i Sydafrika, en kritik som fick denna regering att reagera som tokiga regeringar brukar göra. Att förbjuda låten i landet.
Livet Är Fest – Nationalteatern: Hoppet är sannerligen det sista som överger Ulf Dageby och de andra Nationalteatermedlemmarna i denna sång. Trots att fredagskvällen slutar i fullständig besvikelse är inställningen att det bara är mindre än en vecka kvar innan det är fredag igen och då lever hoppet igen. Vänner med den inställning har man ganska många, eller hur?
You'll Never Walk Alone – Gerry & Pacemakers: Klassiska fotbollslag ska ha klassiska låtar. Men inga lag har en lika klassisk som Liverpool och Celtic när de kliver på planen. ”You'll Never Walk Alone”, som från början är en musikallåt, är en låt som hjälpt dessa lag, särskilt mina favisar Liverpool, i svåra stunder med sin text som handlar om att alltid hålla huvudet högt och fortsätta framåt med hjärtat fullt av hopp.
True Faith – New Order: New Order är en liten smygare i mitt musikmedvetande. Varför vet jag inte, speciellt eftersom de gjort låtar som den här. Ojämnhet kanske är svaret, vad vet jag? Med ”True Faith” har de i alla fall fått till det när de talar om för världen att de är uppåt på den drog som vi kan kalla för livet.
Lördagkväll - Söndagmorgon – Eldkvarn: Så här års är faktiskt den enda tiden då efterfester är ett alternativ. Anledningen stavas givetvis att vid denna årstid vill man aldrig att nätterna ska ta slut och att vandringen hem går som en dans. Eldkvarns låt ger mig alltid den där barnsligt glada känsla som infinner sig under sommarens nätter när livet aldrig är omöjligt.
Bridge Over Troubled Water – Simon & Garfunkel: Det är en gammal sanning att hur många coverversioner det än gjorts av en låt är alltid originalet bäst. I det här fallet är det bara hålla med när duons späda röster hjälper oss fram genom de svarta stunderna och över de mörka vattnen.
Tro På Varann – Uno Svenningsson & Eva Dahlgren: Mighty Eva betalar här tillbaka Unos sånginsats på ”Hjärtats Ödsliga Slag”. Resultatet blev fantastiskt och är en av de bättre svenska duetter som gjorts.
Gå Upp På Klippan – Ulf Lundell: Om det var den hoppfulle Lundell som tittade fram i den första låten på listan är det troende artisten som får avsluta samma lista. Och lite tro här och där har ju aldrig skadat någon, speciellt inte i dessa tider.
Gå Upp På Klippan – Ulf Lundell: Om det var den hoppfulle Lundell som tittade fram i den första låten på listan är det troende artisten som får avsluta samma lista. Och lite tro här och där har ju aldrig skadat någon, speciellt inte i dessa tider.
fredag 29 maj 2009
Veckans musikvideo
Är det alldeles för lite synth på Berget egentligen?Det tycker i alla hyregästen själv och därför bestämt sig för att slänga in lite högklassisk musik från genren i form av Pet Shop Boys.
Annars är det faktiskt väldigt konstigt att electromusiken och Pet Shop Boys inte dykt tidigare.
Apan har nämligen gått hand i hand med Neil Tennant och Chris Lowe ända sedan mitten/slutet av 80-talet då låtar som Suburbia och It's A Sin kom.
Under denna tidsepok, 1987, kom också veckans låt, "Rent", från albumet "Actually".
En låt som berättar om en mans liv som vad närmast kan beteckans som sällskap åt någon form av rik människa. I videon är det åt en kvinna men med tanke på gruppens orientering kan låten lika gärna egentligen handla om en man.
Fast å andra sidan innehåller videon även en hel del frosseri också. Så kanske är det en låt om en människans kärlek till mat.
Vad vet jag?
Men skit i vilket nu.
"Rent" är en magiskt bra låt som håller lika bra nu som då.
Detta är också tiden då Pet Shop Boys höll sig ganska lugna vad gäller hattutstyrslar.
På 90-talet, men framför allt under 2000-talet, har de två gått från den ena tokiga outfiten efter den andra. Bilden är ovan är bara ett exempel på när experimentlustan tagit lite för stor överhand.
Etiketter:
musik,
Pet Shop Boys,
Veckans musikvideo
Sommarens badpojke 2009
Möt Carl Fredrickson, den allra sötsuraste gubbe som finns.Han komme vi att kunna se på bio i sommar när Disney-studion Pixar släpper sin nya långfilm Up, där charmören Carl genomför det han alltid haft som dröm - att få se världen.
Hur filmen är har ingen aning om men eftersom Pixar är iblandat blir det i alla fall animerat, lustigt och välgjort.
Plus att Mr Fredrickson är med då.
Jag kan inte hjälp det men jag blir bara helt lycklig över denne uppbarligen genomilskne pensionär. Men direkt jag såg honom i trailershögen innan filmen Bolt blev jag kär och ville bara krama honom i alla hans tvärhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
