Det är en gammal sanning att fyrans årliga fotbollsspektakel är den allra lägsta form av svenska galor.
Men så här lite mer än ett halvt dygn efter SVT:s Idrottsgala är det banne mig hög tid att göra en jämförelse.
För trots att den inte hållit Oscars- eller Golden Globe-klass så har den statliga televisionens kväll där svenska idrottare ska hyllas i alla fall höjt sig en bit över alla andra i vårt land.
Men igår tog det sannerligen tvärstopp då sändningen i stort sett havererade redan från start när Peter Settman ansåg sig tvingad att ta ton. En inledning Idrottsgalan aldrig hämtade sig från.
Så vad fick då se under 2,5 timmar långa galan:
Tja. Alldeles för långa och ointressanta tal av de som skulle dela ut priserna, priser som sedan följdes upp av som vanligt helt meningslösa tal.
Ett fullständigt meningslöst Tom Jones-medley med dussinartisterna Brolle Jr, Magnus Bäcklund och Markus Fagerwall blev det också samt en lika tråkig operaduett i Barcelona
Fanns det inget som var bra under kvällens gala då?
Jo att den tog slut så jag kunde sätta mig och bli förnedrad dryga 90 minuter senare då Everton kvitterade in 1-1 mot Liverpool.
Nej skämt å sido. Att blygheten fick ett ansikte var uppfriskande då Sarah Sjöstrand, när hon vann Årets nykomling, klev upp bland alla förrepeterade tacktal och gjorde Blyger på julafton till ett unikum av självsäkerhet. Hade 15-åriga Sjöstrand haft ett förkläde eller en filt så hade garanterat gömd sig bakom dessa.
Björn Ranelid var på sitt sätt också en höjdpunkt då han helt utan självdistans svepte in på scenen och drog en monolog om idrott och vikten av föräldras arv. Givetvis på ett självklart och pomöst Ranelid-sätt och som han sedan avslutade med sedvanlig hybris (dock med vissa reservation för ordvalen i citatet):
"Så där ja. nu har jag hållit ett tal på 3000 tecken helt utan manus. En prestation lika stor som vilken idrottsbragd som helst."
Vad säger man? Klockrent i allt vad dryghetsböcker som finns.
Det är också dags att inse att hela Sveriges komiker Robert Gustafsson nu börjar att gå mer lovligt på tomgång med tama och illa tajmande skämt, Gessle-segmentet under måndagskvällen var definitivt en bottennotering från Skövde-sonen som gett oss så många högtidsstunder under åren.
Så numera är det med både sorg och glädje i sinnet som man sitter och tittar på gamla avsnitt av Nile City, Percy Tårar och Torsk På Tallinn.
Och inte blev det bättre av att han hade landets solklart mest överskattade komiker vid sin sida, Björn Gustafsson, en man som blivit utsedd till rolig för ingenting. Det enda han har gjort är varje gång se gullig ut på scen med lockligt blont hår och onaturliga kroppsställningar plus att han har sjungit en låt till Carina Berg i melodifestivalpaus.
Dagens videoinslag blir därför ett med Robert Gustafsson.
Inte för att den är det roligaste han har gjort, dock är den divisioner bättre än gårdagens insats.
Istället är den med för att det är ett inslag som skulle kunna vara en parodi på Herr Ranelid då sketchen handlar om storhetsvansinne.
Fast allra bäst i sin karriär kanske Robert Gustafsson var i rollen som Bertil Svensson:
tisdag 20 januari 2009
måndag 19 januari 2009
Köra Ankeborg

Jag vet inte vad det beror på men jag blir bara så hjälplöst glad av att se denna bilden på Elton John.
söndag 18 januari 2009
Hejarklackspressens antites
Eftersom VM 1982 i Spanien är det första fotbollsmästerskapet som jag minns glasklart är det givetvis massvis med saker som etsa sig fast.Som att Brasilien med vänsterbombaren Eder i spetsen visade upp det bästa landslag som aldrig fick vinna ett VM, att Paolo Rossi fick målfrossa i semifinalspelet och att Harald "Toni" Schumacher fullständigt krossade franske inhopparen Battiston.
Men det är också VM-turneringen då presskåren i många fall visade upp en helt underbar opatriotiska inställning till sina landslag.
Ett exempel är de italienska journalisterna som var allt annat än hejarklacksledare under inledningen av turneringen då man kallade de blivande världsmästarna i Gli Azzurri för "de sämsta italienska landslaget på 20 år" eller supersågningen "ett gäng apor som försöker spela fotboll".
Tänker er den extremt ömskinnade Lars Lagerbäck, som får tuppjuck bara Sportbladet eller Expressen tar upp frågan om Svensson eller Källström som offensiv mittfältare, få dessa omdömen i ansiktet. Han hade gått upp i limningen fullständigt.
Den stora favoriten vad gäller oromantisk hemmapress är dock efterspelet till skandalmatchen mellan Västtyskland och Österrike då de germanska bröderna efter Västtysklands 1-0-mål helt och hållet slutade spela. Sedan spelade de bara av matchen fram till ett resultat som tog båda lagen vidare på bekostnad av Algeriet som charmat omvärlden med sitt spel.
En skandal naturligtvis men sådant har alltid hänt och kommer att fortsätta att hända. Vi svenskar ska ju inte glömma mycket lägliga 2-2 mot Danmark i Portugal-EM.
En västtysk tidning nämnde nämligen inte ens Västtyskland-Österrike på sportsidorna utan tog upp den bland tidningens kriminalnotiserna på det här sättet:
"26 tyskspråkiga medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike har, enligt vad vi erfarit, bedragit 40 000 personer på Estadio El Molinon i Gijon. Misstänkta för grovt bedrägeri är Jupp Derwall (yrke: tränare) och Georg Schmidt (samma yrke) samt 24 medbrottslingar", här räknades sedan spelarnamnen upp.
En tidning i Österike hanterade matchen genom att ha en blank sida istället för matchreferat och en annan skrev bara ut laguppställningar och konstaterade sedan bara att det inte fanns något sportsligt att rapportera om.
Say hello to my little friend!
Canal + visar just Scarface vilket är stort.För så här är det ju .
Al Pacino må ha spelat roller som Michael Corleone i Gudfadern-trilogin, , Vincent Hanna i "Heat", eller Carlito Brigante i "Carlito's Way"
Men hårdare än i rollen som Tony Montana blir han inte.
Speciellt inte då han juckar fram den klassiska repliken i slutet av filmen och möter döden med huvudet och AK47 högt.
För med slutrepliker som dessa tar han udden av det mesta
"You wanna fuck with me?
Okay.
You wanna play rough?
Okay.
Say hello to my little friend!"
Vissa kanske skulle kalla honom sorglig men den vägen tänker inte jag gå ned för.
Visserligen var det svårt att hitta ett bra klipp med hela slutet men ni får ändå döma själva:
"Från GFK Ultras hörs det ingenting ..."
Att jag haft en beef med Kropps så kallade klack är ingen nyhet för de som följt denna blogg.En uppfriskande historia som tagit upp ett och annat till ytan.
Till exempel har jag fått reda på att vissa har oerhört svårt att ta av skygglapparna vad än som händer.
Men skit i det nu.
Vad som däremot är anmärkningsvärt är att den otroligt höga svansföringen som vissa delar av Kropps "supportrar"visade upp efter damernas hemmamatch mot Önnered blivit noll och intet.
Det kanske är förmätet att snubbla in på en riktig ordmästares område men det ligger ändå nära till hands att använda Shakespeares ord, "Mycket väsen för ingenting", då "klacken" den sista tiden lyst med sin frånvaro. Både från damernas såväl som herrarnas matcher.
Speciellt pinsamt blir det för dessa hårda pojkar, för det är ju alltid pojkar som bullrar, då de innan nyår gick ut på sin blogg med följande käcka stridsrop:
Det är NU vi ska visa Bohusläningen, Önnered och folk som herr Janson vad vi går för. Vad vi står för!
Visserligen kan jag inte gå ed på att Kropps-"klacken" helt har uteblivit från de inledande matcherna 2009. Men de har i alla fall varit mer tystlåtna än en hop ja-sägare under nazi-Tysklands mörka tidsperiod.
Vad det beror på låter jag vara osagt utan konstaterar bara att "stödet" kanske inte har varit så genuint eller vuxet som denna skara försökt göra gällande.
Kanske stavas anledning jullov, en hektisk skoperiod på Stadium, eller att deras tidigare så väl framhållna jobb/familjer tagit så pass mycket plats den senaste tiden att utrymme helt enkelt inte funnits för handboll.
Vad vet jag?
På handbollmatchar har i alla fall GFK Ultras inte observerats ...
Men kanske blir det mer folk i klacken under kommande veckas matcher i Agnebergshallen då herrarna möter Country på måndag och damerna ställs mot Skövde på torsdag 22 januari. Speciellt eftersom vårterminen 2009 då på allvar startat och att alla intresserade borde vara hemma för att kunna stötta sin favoriter.
fredag 16 januari 2009
Veckans musikvideo
Nu mina vänner ska det bli hatt- och glasögonparad när Elton John ska ta sig igenom sin låt Your Song.Men framförallt kommer det bli en trippad tur ut i kostymförrådet med den adlade engelsmannen.
Egentligen borde den första outfiten när han han helt avslappnat, och till tonerna av 20th Century Fox-signaturen, kommer in i någon form av plym/fjäderhistoria.
Men bara lugna, det blir bättre.
För den givna höjdpunkten sitter givetvis som en smäck när han sjunger iförd en helt fantastisk Kalle Anka-dräkt.
Till sist är ju även Your Song även en helt underbar låt. Men det känns underordnat en sådan här maskeraddag.
Etiketter:
Elton John,
musik,
Veckans musikvideo,
Your Song
torsdag 15 januari 2009
When Hell Freezes Over
Efter att ha kollat in ett väldigt hetsigt och ostrukturerat Debatt på SVT är det bara att konstatera.
Nej. Det kommer inte att bli fred i konflikten mellan Israel och Palestina inom en överskådlig framtid. Den stora frågan är väl om det kommer att bli det någon gång om de båda parterna ska få hållas på egen hand.
För när ett gäng araber och judar/israeler och dess anhängare inte kan enas eller ens titta på varandra i en trygg göteborgsk tv-studio kan man ju inte begära att rädda människor i Gaza och gränsstäderna i Israel ska kunna överens.
Hur konflikten ska lösa?
Ja hade jag det svaret skulle jag garanterat få åka till Oslo i december och ta emot Nobels Fredspris.
Men det svaret har jag givetvis inte.
Vad jag däremot vet är att lösningen inte fanns i en svensk tv-studio en torsdag.
Nej. Det kommer inte att bli fred i konflikten mellan Israel och Palestina inom en överskådlig framtid. Den stora frågan är väl om det kommer att bli det någon gång om de båda parterna ska få hållas på egen hand.
För när ett gäng araber och judar/israeler och dess anhängare inte kan enas eller ens titta på varandra i en trygg göteborgsk tv-studio kan man ju inte begära att rädda människor i Gaza och gränsstäderna i Israel ska kunna överens.
Hur konflikten ska lösa?
Ja hade jag det svaret skulle jag garanterat få åka till Oslo i december och ta emot Nobels Fredspris.
Men det svaret har jag givetvis inte.
Vad jag däremot vet är att lösningen inte fanns i en svensk tv-studio en torsdag.
onsdag 14 januari 2009
Svensk ödmjukhet när den är som bäst
Varför lägger man ut tusentals kronor och sätter man sig i ett trångt flygplan under ett halvt dygn för att att äta svensk husmanskost i Thailand?Tydligen rätt många om man ska tro programmet Semestersvenskar och krögaren Leffe.
Krögar-Leffe har nämligen startat en husmanskostsrestaurang i thailändska Patong som tydligen går som tåget.
Och det är här den svenska ödmjukheten kommer in.
Leffe är nämligen en av de mest rasistiska män jag har hört på länge.
För med uttalande som "utan västeuropéer i köket blir det kaos" och "Nej du vet de har inget hum om hygien i det här landet" visar han med all önskvärd tydlighet upp en attityd som gjorde svunna tiders kolonialtänkande förståeligt.
Det var väl bara en mening a'la "Alla vildar utanför Europa är bara hjälpmedel för tjäna ihop min förmögenhet" som fattas.
En allt igenom vidrig människa den där Leffe, i alla fall om han går runt med den inställningen genom livet.
Charterresenärer är även annars ett mycket märkligt släkte.
I första programmet var det en reseledare som blev utskälld för att det tog för lång tid att komma genom passkontrollen av en man i övre medelåldern.
Och okej om man suttit i en flygstol i tio timmar är väl kanske passkö det sista man vill men att ge sig på en enkel reserepresentant är ju bara stolligt.
Man undrar ju vad mannen ville resetjejen skulle göra. Hasa upp polyesterkjol, kavla upp de blåa bluesärmarna och gå in till ett gäng trötta gränspoliser och slå näve i bordet och kräva ändring på hela systemet.
För vad är väl lite dödsskjutningar av demonstranter och regeringsoroligheter när det kommer ett gäng jumbojets med Thailands nya herrefolk - svenskar.
Thailand - är inte det 2000-talets idéfattiga svar på Kanarieöarna när vi svenskar ska ut och resa?
Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer trist och ospännande än en badsemster dit. Och inte stiger resenärerna mer i ögon om det går till Leffe och äter ärtor med fläsk.
Veckans citat
tisdag 13 januari 2009
Vinnarskallar
Just nu pågår SVT:s satsning Mästarnas Mästare där elva svenska idrottlegender gör upp om slutsegern.Och med deltagare som Anders Gärderud, Thomas Wassberg, Pelle Fosshaug och Ara Abrahamian står det redan efter en halvtimma att denna programserien kommer att utklassa allt vad Let's Dance, Idol och Körslag heter.
När sedan varje program kommer att innehålla längre segment med höjdpunkter från deltagarnas karriärer är det bara att lassa upp cola och popcorn kommande tisdagar.
En karriärsammanfattningarna i det första programmet kretsade mest kring Thomas Wassberg som förutom att han alltid hade topluvan på sniskan och frost i skägget när han var i form också hade ett helvetes humör. Ett humör som gick ut över både motståndare som media.
Det finns egentligen bara ett ord som går att sammanfattan Wassberg - Gud.
Ett annat bra grepp i programmet är lagindelningarna som föregår varje deltävling.
För när det politiskt korrekta Sverige föredrar lottning av lagen är det i Mästarnas Mästare klassisk Margetgärde-stil med lagledare som väljer och där någon alltid blir sist kvar.
Otroligt roligt eftersom alla deltagarna är fånigt stora vinnarskallar och absolut inte vill bli vald sist.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
