Årets julvideo

Eftersom jag är en stämningsförstörare av stora mått blir det inga hyllningar till den högtid vi alla känner som jul.

Själva högtiden är det inget fel på, det ska sägas med en gång.
För julen är mysig och bra på alla sätt vis, speciellt i år då taken lyser av florsocker och marken ser ut som ett vitt täcke.

Nej istället är det vad vi dumskallar har gjort med den som stör mig mitt innersta något oerhört.
För där julen egentligen borde vara en skön pausvila i väntan på nästa sommarsemestermed umgänge tillsammans med de man älskar har den istället blivit ett enda långt ångestrace under en månads tid då det ska fixas och jagas efter bra julklappar.

Att man fixar och donar må väl så vara hänt men denna hets på julklappar är det som äcklar mig mest.
Vissa kallar julklappsutdelningen en mysstund då alla visar varandra uppskattning.
Kukmätning kallar jag det då det hela enbart är en meningslös tävling i vem som tycker bäst om den andra.
"Kolla här vad jag fick!" "Oj vad de måste tycka om mig!" "Vad fick du? Jaha bara en laptop. Nej du vet jag fick ju en jorden runt-resa. Fan vad jag är älskad".

Därför är jag fantastiskt glad att jag och min mamma sedan några år tagit beslutet att inte köpa julklappar till varandra. Byta pengar och visa varandra uppskattning kan vi göra när som helst och då utan både omslagspapper och klämkäcka mellanhänder i landets butiker.

Och ska vi sedan gå in på det dåliga samvetet så kan vi egentligen bara säga ett ord. Hemlösa.

För med vi sitter och chockäter sylta, skinka och dålig knäck så vi nästan spricker finns det människor vars första tanke inte är mat utan snarare tak över huvudet för natten.
Nu menar jag inte att allmänheten i första hand ska lösa detta då detta helt är en sak för våra myndigheter. Att vi i Sverige har hemlösa är en skamfläck och inget annat och något som vi borde sänka våra huvuden i skam för.

En annan sak som slår en när man som jag idag gick i Mammons stora tempel, Torp, är den hemska tanke om det skulle vara så att alla affärer i landet skulle sänka en halv dagskassa från julhandelns sista vecka till att ge människor tak över huvudet.
Ja ja jag vet att detta är ett så oerhört dumt och fräckt förslag, hur skulle då de stackars affärerna klara sig ...?

Eller tänk om vi skulle kapa handlarledet och ge bort lite av de pengar vi skulle lagt på julklappar och mat.
Fast det är klart då hade ju ingen blivit sittande med tio par strumpor för mycket eller två espressomaskiner då tomten gått och vi hade inte haft julmatsrester till mitten av januari.

Så jag hoppas ni är djävligt nöjda när ni i kväll sitter där med högar av meningslösa presenter så ska jag låta Bob Geldof och Midge Ure med sina ord berätta en liten julberättelse.

Veckans citat

"Handla Rätt"

Av många anledningar är detta en strof som borde följa alla. Och då inte bara ur, i dessa dagar så populära klimatsynvinkel, utan även rent medmänskligt. Det är många som lider och är ensamma medans vi lyckligt lottade svullar i oss skinka, korvar och annat onödigt runt borden idag. Tänk på det och var djävligt lyckliga tillvaron.

Veckans musikvideo

Nu är det dags för en av gubbrocken och söderns allra mest slitsamme artist att få visa upp sig.

Han jag pratar om är Tom Petty som trots att han flera gånger varit på andra platser aldrig riktigt lämnat södra USA i allmänhet och hemstaten Florida i synnerhet.

Men oavsett vad han lämnat kvar eller inte hemmavid har Thomas Petty alltid levererat bra grejer.
"Refugee" kom tillsammans med Heartbreakers redan 1979 men det var tio år senare som han på egna ben slog riktigt ordentligt med albumet "Full Moon Fever" och där låtar "Yer So Bad", "I'm Learning To Fly", Free Fallin'" trängdes med "I Won't Back Down" och den ultimata billåten "Running Down A Dream".

Att det skulle bli Tom Petty som skulle bli veckans artist var inget svårt val.
Nej svårare var det då att bestämma vilken låt som skulle få representera denne Floridakille.
Men efter en längre tids betänketid blev det inte "Yer So Bad", "I'm Learning To Fly" "Refugee"eller "I Won't Back Down", en låt som för övrigt Johnny Cash gjort en lysande cover på.

Nej valet föll på Pettys sexminuters-epos om en rockstjärnas uppgång och fall "Into The Great Wide Open" från albumet med samma namn.
Anledningen var videon och dess skådespelare. För även om han i "I Won't Back"-videon backas upp av hyfsat stora karaktärer som George Harrison, Ringo Starr, Jeff Lynne valde jag bort dessa herrar för Johnny Depp och framförallt Gabrielle Anwar.

För Fröken Anwar förtjänar ett eget kapitel i Apans bok då han ända sedan han såg denna skönhet i "En Kvinnas Doft" haft oerhört svårt att släppa henne.
Och när hon nu till min förvåning, efter en enorm senilitet, dök upp på skärmen i den där videon var saken liksom biff.

Så dags för Tom Petty och Gabrielle Anwar.

En botanisering bland julens drycker.

När det nu börjar att lacka mot jul är det en mängd dryckessvar som måste besvaras.
För det är ju inte enkelt att veta vad man ska dricka till sillen, prinskorvar och gröten.

Då är det tur att Kenneth Ålborg har testat julbordet åt oss och vad som ska drickas till.
Och vad han har testat. För till utrop som "Nu är det jul igen, nu är det jul igen och hemma bränner pappa stänger", "Den är så mustig att man inte vet var man ska sätta munnen" och "Och jävlar vad den river gott!" lotsar han oss fram bland julens godsaker.

Mama! Mama! Mama! Mama!

"Bohemian Rhapsody" med Queen är en av världens mest klassiska låtar och musikvideos.
Det borde Mupparnas version av låten också vara och anledningarna är givetvis fler.

En av anledningarna är att det för böveln är Mupparna det handlar om och det mesta som dessa mjuka varelser rör vid blir bra.

Den största anledningen är dock att världens hårdaste batterist, The Animal, finns med på sång.
För det han mister i sångröst tar han igen på inlevelse och ren skär djävla laddning.

Jag kan inte heller hålla mig för skratt varje gång Beaker kommer med in sitt "Mimimi Mimimi"

Fantastisk tolkning helt enkelt.

Homoerotik at its best

Det här är ju naturligtvis ett av världens bästa albumomslag genom tiderna.

Så manligt, så svulstigt och så homoerotiskt.

Manowar - We love you.

Veckans musikvideo

Nu ska vi tas till Manchester och en, visserligen inte stilla men ändock, insomnade grupp.

Oasis är det som står på programmet och det är ett band som jag så här i efterhand bara kan erkänna att jag inte uppskattat tillräckligt.
För trots att jag hade ett helt koppel med vänner som dyrkade dessa Manchester-pojkar hittade jag aldrig riktigt fram till dem under deras storhetstid.
Anledningar jag använde då var att musiken var bullrig, lät ofärdig och att bandet bestod av tokar.

Att bandet bestod av, med bröderna Gallagher i spetsen, tokar kan jag väl än i denna dag skriva under på. Men detta skulle vara något dåligt måste jag skamligt förneka.
Och går vi sedan till deras musik är det bara att konstatera att jag ute på väldigt djupt och felaktigt vatten. Oasis musik var bra och den var helt fantastisk. Punkt slut.

Vi ska också ta oss tillbaka drygt 13 år i tiden till 1996.
Anledningen till detta är:
1) 1996 är själva stormens öga för Oasis storhet. De hade hade året innan släppt superalbum "(What's The Story) Morning Glory?" som de nu skördade frukterna av och stod på sin absoluta topp. Visserligen har gruppen även efter denna period varit populära och släppt en rad riktigt bra låtar. Men trots att de båda sköna bröderna Gallagher gjort sitt bästa för att bullra och synas genom diverse bråk och uttalanden har det aldrig blivit samma drag och flärd runt bandet. Efter detta har också följt år av diverse avhopp och annat elände. Men här är de alltså i sin blommning.
2) Spelplats för det här klippet från gamla Maine Road i Manchester och är med andra ord hemmaplan för gruppen. I synnerhet då fotbollslaget i deras hjärtan är City och detta alltså är den arean där de skrikit sig hesa under sin uppväxt. Det är ju också Oasis som fått tusentals människor under en MTV-spelning i Manchester att sjunga "Who The Fuck Is Man United. Oerhört stort bara det.

Så låt oss då släppa bröderna Gallagher lösa i två klipp. Det ena med vildhjärna Liam bakom micken som på sedvanligt nonchalant sätt sjunger "Some Might Say" och det andra med musik/vildhjärnan Noel på sång i "Don't Look Back In Anger". Båda lika lyssande nu som då.

Hårdrock är inte att springa runt

Med anledning av gårdagens Idol har det nu blivit dags att stämma hårt i bäcken.

För precis som när Amanda Jensen masskrerade klassiker i programmet för några året sedan och samtidigt fick cred för det har nu årets deltagare Erik fått samma carte blanche vad gäller sina insatser.

Åsikter surrar nu nämligen i cyberrymden om att han gjorde en helt fantastisk version av Iron Maiden-klassikern "Run To The Hills" i gårdagens semifinal.
Men det gjorde han inte alls.
Visst, det var helt okej men långt långt ifrån så fantastiskt som denna låt kan vara och som alla vill få det till.

Killen sjunger bra det ska erkännas. Men att leverera könsång med kraft kan han definitivt inte och i mina ögon gjorde han precis som vanligt. Sjöng med det enda ansiktsuttryck han har (plågat grin) och tog så höga toner han mäktade med. Nytt igår var väl att sprang runt som en nackad höna något som jag antar symboliserar hård musik för den gode Erik.

Så låt oss nu få höra, och se, Bruce "The Human Air Raid Siren" Dickinson och de andra i gruppen visa hur det egentligen ska låta.
Inget tjafs med springa i irrcirklar här inte. En fot upp på högtalaren från Steve Harris, lite rygg-mot-rygg-gitarrer och enkel och lugn promenad från Bruce är allt vi får i scenkonst här och ändå blåser dom iväg Idol-Erik med en orkans styrka.