söndag 10 april 2011

Spelhörnan

Crysis 2
Playstation 3/Xbox 360/Pc
(Crytek/Electronic Arts)
Betyg: 4 Herr Nilsson

Vi ska kasta oss framåt i tiden, närmare bestämt till 2023, och till ett New York som blivit ödelagt av ett fruktansvärt virus. Där ska du, i rollen som det överlevande muskelberget Alcatraz ta dig an en livsfarlig miljö full med bråte, onda soldater och aliens. Din bästa lekkamrat blir den dräkt, som är fullproppade med gadgets, som du fått av den döende Prophet, en karaktär som vi ju även känner från det första spelet.

Det ska med en gång sägas att första intrycket av spelet blev allt annat än bra då jag inte alls kände mig bekväm med varken kontroll eller story. Efter ett tag fann jag mig dock till rätta och ju längre jag spelade, desto mer fast blev jag i detta fasansfullt vackra spel. Dock är jag, även om de är en central del i serien, fortfarande lite skeptisk till alla dessa aliens. Det hade räckt så bra med ”vanliga” soldater som motståndare. Men man kan ju inte få allt och i så fall är Crysis 2 ett spel som räcker och verkligen blir över.


Lego Star Wars III – The Clone wars
Multi
(Lucasarts/Activision)
Betyg: 3 Herr Nilsson

Lucasart och Activision fortsätter på den inslagna vägen med att gestalta Star Wars med hjälp av Lego-figurer. Men även om serien hittills varit en storslagen succé börjar det, i och med släppet av The Clone Wars-delen, nu kännas som om att serien har stannat upp.

Det är visserligen fortfarande ett bra spel men känslan är att formkurvan är på väg att dala. Största anledning till detta är naturligtvis att Lucasart redan gjort spel efter de ”riktiga” filmernas manus och att man denna gång tvingats att rikta in sig på den tämligen fåniga animerade fortsättningen The Clone Wars.

Så en sammanfattning får bli att för en gamla Star Wars-nörd ger inte nya Legospelet speciellt mycket. Men känslan är det säkert en annan för de lite yngre som inte växt upp orginalfilmerna och som därför har ett mer öppet sinne. För ett habilt videospel är det, inget snack om det.


Homefront
Xbox 360/Playstation 3/Pc
(Kaos Studios/THQ)
Betyg: 3 gubbar

Vi fortsätter i gamla upptrampade framtidsspår när vi tar oss fram till år 2025 och ett USA som är invaderat och tyraniserat av nutidens största skurkstat, Nordkorea.

Dock är det inte stortoken Kim Jong Il som står bakom att USA:s frihet är borta. Nej istället är det lill-Jongen, Kim Jong Un som utnyttjat börskriser och epidemirer för att besegra den stora fienden i öster.

Efter detta annorlunda storyuppläget blir dock alltsom vanligt när det gäller skjutspel. Du ska gå längs en hårt snitslad banan, skjuta på allt som rör sig och till sist befriade dit älskade land. Homefront är med andra ord en gammal välsjungen visa som trots att den är bra inte höjer ens puls nämnvärt.

lördag 9 april 2011

Emma - En markör för en lyckad fest

Så har det då åter blivit dags att sätta grattisskutan i sjön igen och ge sig ut på havet so gemene man kallar "Buon Compleanno"

Anledningen är förstås att allas våran Emma O, detta yrväder och i all välmening fullständigt tokiga fruntimmer just denna dag fyller år och att hon på köpet därmed även också blir en stor och vuxen flicka.

Visserligen är det säkert många som tycker hon blev vuxen samma dag som hennes sockersöta dotter Maj föddes.
Apan är dock en traditionstyngd primat och enligt gammal hävd blir en flicka inte blir vuxen förrän hon uppnår en ålder av 30 år.

En annan sak som är värt att nämna när det gäller Emma är att hon har en mästerlig förmåga att dyka på fester som blir väldigt lyckade och crazy. Samtidigt är min skill på alldeles för mycket på lyset vid samma tillfällen.
Senaste gången våra planeter stod i linje var under två fester hemma hos gästvänlige Dennis J, fester där jag som vanligt blev för mycket på pickalurven medan Emma bara var värdig.

Äh men vad tusan, nu är det dags för lite tunes.
Och eftersom jag vet att Emma är en tjej som uppskattar äldre och bra musik kommer här en riktig pärla från världens två mest samstämmiga röster. Art Garfunkel och Paul Simon.

De ska här inför alla er och 100 000 andra människor i Central Park, New York framföra "The Sound Of Silence", en låt lika vacker och underbar som dagens födelsedagsbarn.

Återigen grattis Emma.

onsdag 6 april 2011

Walk on, with hope in your heart.

För alla mina Tottenham-vänner i världen kommer här en uppmuntran.

Det går att vinna stort hemma mot Real Madrid.

Men då måste man förstås heta Liverpool och spela sina hemmamatcher inför sjungande fans på Anfield ...

tisdag 5 april 2011

Veckans citat

"Bevisningen är för svag"

Målen och klienterna må skifta. Men stjärnadvokaten Leif Silberskys mantra är den samma varje gång. Den här gången är det bevisen mot den 47-åring som just nu står åtalad för att ha haft en sextortyrkammare i en stuga i skogen som är på tok för vaga.

måndag 4 april 2011

Ett bra orkesterband är tillbaka

Så var det dags för de dystra grabbarna och numera den svenska tjejen i Glasvegas att följa upp sitt debuten med det svåra andra albumet.

Första smakprovet från nykomlingen, Euporia ///Heartbreak\\\ som släpptes i fredags blev Euphoria, Take My Hand", en låt som doftar gammalt hemvant Glasvegassound. Ett faktum som också gör att det hela doftar väldigt bra.

Snygg video är det också.

söndag 3 april 2011

Fräknar - Den bästa skavanken

Jag gillar fräknar, så är det bara.
Det är något av det sötaste man kan råka ut för.

Speciellt när de sitter på kvinnor av den art som jag ställdes framför i förmiddags under Uddevalla IS tipspromenad.
Hon var genomblöt, hade en världens största mössa, såg ut som prickigkorv i ansiktet och jag älskade varje sekund av det.

Vissa kallar fräknar för en skavank. Jag kallar det för karaktärshöjare.

lördag 2 april 2011

"Karl-Oskar, jag är sån nu igen"

Med detta klassiska citat "Utvandrarna" drar vi gång aprils bloggande.

Bakgrunden till citatet denna gången är att när jag för två timmar sedan satt och slölyssnade på Itunes så dök Ulf Lundells "Soldat kommer hem".

Ett låtval av Itunes som fick det att knäppa till i mig och slå på strömbrytaren till Lundell-kärleken igen.
Därför har jag nu, efter ett ganska långt uppehåll, de senaste timmarna tokkonsumerat Söders finest och bara åter insett att Ulf Lundell är det bästa Sverige har uppbådat i form av artist. Visserligen i stark stark konkurrens med Plura Jonsson och det är nästan helt omöjligt att skilja förstaplatsen åt Men för att få denna bloggpost att gå ihop låter jag denna dag Ulf Gerhard Lundell vinna, en annan dag är det Per Jonsson som vinner på denna blåsiga plats kallat Berget.

Därför kommer nu detta ganska undanskymda mästerverk som skrevs till "Ship To Bosnia"-projektet och som träffade direkt mig den första gången jag 1996 hörde den på välgörenhetsskivan "Bosnia", som förutom denna magiska historia om en man som kommer hem från kriget även innehåller liveversioner av För Dom Som Älskar", "Stackars Jack" , "Gränsen" och akustiska eposet "Museum".

Men låt oss nu se på videon till "Soldat Kommer Hem" som är ett bevis på att musikvideor inte behöver vara så avancerade för att nå fram.. Här räcker det med en ensam man som sjunger framför en skärm där det rullar bilder från ett krigshärjat Balkan.

lördag 26 mars 2011

I Apans öron

Clear!

Igår skakade vi liv i Veckans musikvideo och idag är det I Apans Öron som får sig en välbehövlig elchock i hjärtat.

Artist denna gång är en av min allra största favoriter, och det har naturligtvis tagit alldeles för lång tid, Bruce "Bossen" Springsteen.
Det blir alltså rockpoeten från New Jersey som ska leda oss genom en Spotify-listan bestående av enbart amerikansk rock.

Det är väl ingen större idé att börja yra om anledningar och annat utan det räcker gått och väl med att det är Springsteen som skäl nog för en lista.
Och innan alla hardcore-Springsteenfans börjar yla om att den och den låten saknas vill jag poängtera att det är en urval gjort av mig och ingen slutlig lista över vad som är bra med Bruce Springsteen. Det är vara en 26 låtar lång lista med bra musik från USA:s östra kust och inget annat




My Love Will Not Let You Down: Det är väl lika bra att sparka igång det här kalaset på allra bästa sätt och det bästa i detta sammanhanget heter givetvis en fast trumtakt från Max Weinberg. Liveversion av ”My Love Will Not Let You Down” ger oss också ett riktmärke på hur länge en konsert behöver pågå innan hela stället kan svänga. 14 sekunder tog det från att Weinberg drog stockarna i skinnet denna kväll i Madison Square Garden innan hela Manhattan svängde, en tidsrymd som borde vara standard.

Sherry Darling: Partyt fortsätter och denna gång doftar det sommar, vibrerande luft och en usel svärmor. Litet skönt saxblås bjuds vi också på. Glatt och uppsluppet, trots all desperation i låtens text, som bara Bossen kan få det.

Tenth Avenue Freeze-Out: Ingen favorit hos undertecknad men det ska naturligtvis vara med, inte minst på grund av dess biografiska text om Springsteen och E-Street Bands tidiga liv. ”When the change was made uptown and the big man joined the band” är också givetvis klassiska ord i dessa sammanhang.

Streets Of Philadelphia: Inget är så säkert som att om man är med i en stor filmproduktion som handlar som utsatta människor ligger man alltid bra till för en Oscar. Om det var detta som spelade in eller om Springsteen kände för filmen Philadelphia, som handlar som en aidssjuk advokat spelad av Tom Hanks, ändå vet jag inte. Oavsett anledning, dock tror jag på det sistanämnda, vann i alla fall Springsteen en Oscar för bästa låt med ”Street Of Philadelphia”.

Highway Patrolman: Handlar om samvetskvalen som Joe som är skötsam polis har över sin border Frankie som mest håller på med en massa bus. Låtens text om bröderna ligger också till stora delar till grund för Sean Penns film ”Indian Runner” från 1991. Som vanligt när det gäller många Springsteens låtar har även denna låt begåvats med en massa coverversioner och som vanligt är det Johnny Cash som lyckats bäst.

Badlands: Denna låt fick en stor recensent på Aftonbladet under en Springsteen-konsert att spontant skrika: ”Detta är fan det bästa jag någonsin har hört!”. En anledning så god som någon att ha med den på listan.

Hungry Heart: En av de konstigaste tolkningarna av denna låt jag har hört var under Polar Prize-utdelning 1997 då Jennfier Brown sjöng låten. Inte för att det var speciellt dåligt utan mer för att se denna späda varelse sjunga om otrohet och att bryta sig ut.

Lucky Town: Aldrig har Springsteens ställning varit så darrig som när han beslutade sig för att göra allting själv och släppa ”Lucky Town” och ”Human Touch”. Och även om skivorna från 1992 inte gör så många glada finns det ändå några spår som tål att lyssna på. ”Better Days”, ”If I Should Fall Behind” är två som tillsammans med ”Lucky Town” håller bra kvalité.

Downbound Train: Nu är det elände igen i Springsteenland. Anledningen stavas naturligtvis kärlek och flyktad sådan. Finns så mycket mer att säga förutom att det är en av mina favoritlåtar med Bossen.

Born In The U.S.A.: Aldrig har väl skrevrock varit mer passande än när Springsteen gapade sig igenom denna superhit i mitten av 80-talet. Roligt är också att krigshetsare och tokälskare äv USA använt denna låt till bakgrundsmusik åt sina syften. Sällan har någon lyssnat sämre på en låttext än de som kom på detta då låten är allt annat än Amerikagullande. Bra rasp och laddning i rösten är det hur som helst.

Stolen Car: Här får vi höra en annan, och bättre, version av detta epos som med sedvanlig brilljans ser tillbaka på en man med ett trassligt kärleksliv. Så Springsteenskt som det kan vara.

Independence Day: När vi ändå har öppnat locket till berättarlådan är det lika bra att fortsätta med alstret där ett komplicerat son-pappa-förhållande avhandlas. Återigen brilljant om att bryta sig loss och samtidigt tycka synd om sina föräldrar som aldrig tog steget.

Thunder Road: Den Springsteen som jag förmodligen sjungit mest. Detta tack vare att folk på Packhusgatan med lite dunder innanför blusen gillar, förlåt, älskar att skrålla sig till himlen med hjälp av denna låt, något som docl inte varit lika älskat av personens röst alla gånger.

Linda Let Me Be The One: Av någon anledning får jag alltid lite gnäll från en Springsteen-kännare jag är vän med för att jag gillar denna låt. Varför förstår jag inte riktigt då den innehåller ju allt som en bra låt ska ha. Det är gängmedlemmar, sönderskurna säten, kärleksrivaler och en tjej som heter Linda …

My Hometown: Bruce målar upp en tavla över sin hemstad som tar sin start i en behaglig biltur med sin pappa under slutet av 50-talet för att sluta med en ögonblicksbild från när han återvänder till staden. En bild som visar upp alla tecken på en stark nedgång och uppgivenhet i hans gamla kvarter.

Janey Don't You Loose Heart: En okänd pärla som gavs ut som en b-sida och som sedan togs upp på samlingsboxen Tracks. En oförtjänt plats för denna helgjutna sak som avslutas med vacker kastratsång från Nils Lofgren, en insats som för övrigt var Lofgrens första inspelning med E Street Band.

Secret Garden: Låten är väl mest berömd för att ligger som romantisk bakgrund i efterspelet till Reene Zellwegers och Tom Cruises dejt i ”Jerry Maguire”. Men förutom det är det sanslöst bra låt också.

The Promise: Det är svårt att kryssa mellan de berättande mästerverken när det gäller Springsteen. Här kommer därför ytterligare en, och jag kan redan nu avslöja att det kommer fler på listan. Denna gång är det två polares liv och relation som avhandlas på 4:48.

Because The Night: Ni kan historien. Springsteen började skriva på låten men kunde inte få ihop den och gav den därför till Patti Smith som under vaknatt i väntan på sin pojkvän fann orden och färdigställde den till sin allra största hit. Stor låt som helst ska höras när båda upphovsmänniskorna sjunger den tillsammans.

The Ghost Of Tom Joad: Hämtad från albumet med samma namn som utan tvekan är Springsteens mest samhällsrealistiska och därmed starkaste skapelse. Namnet Tom Joad har han hämtat från John Steinbecks roman ”Vredens Druvor” där Tom Joad representerar den enkla människan. Precis den människa som Springsteen också gestaltar på albumet.

Ricky Wants A Man Of Her Own: Från ”Tracks”, samlingsboxen med outgivet material och det overkligt coola omslaget med i en soffa halvliggande Bruce Springsteen, hämtar vi denna pärla. Pärlan innehåller ett inslag som Apan i allmänhet gillar sanslöst mycket, sång kompat enbart av trummspel. 1.54 in på denna låt får vi ett lysande exempel på vad jag är svag för när Bruce och Max Weinberg ger sig ut på en drygt tio sekunder lång resa tillsammans.

No Surrender: ”Well, we bursted out of class, had to get away from those fools. We learned more from a 3-minute record, baby, than we ever learned in school” har nog satt fingret på många ungdomars frustration över tillvaron mer än en gång. Denna liveversion är annorlunda än originalet som är en riktig rockrökare. Detta format tycker jag dock passar låten bäst och därför blir det live.

The River: Här har vi anledningen till att en gång i tiden började fatta tycke för Springsteen. Ni börjar kunna låtgenren nu. Visst är det berättarrösten som Bruce än en gång tar på sig. Men för min del får denna genren dyka upp hur många gånger som helst om det är så här pass bra.

Youngstown: En stads uppgång och fall får vi följa nu när vi bekantar oss med Youngstown, en stad i Ohio vars ve och väl under hela dess existens kretsat runt en sak, stålindustrin. Den bittra textraden ”Them big boys did what Hitler couldn't do ...” efter nedläggning av stålverket är stor poesi.

Tougher Than The Rest: En självsäker sångaren berättar för sitt kärleksföremål att hon må kan ha varit med om en del under sitt liv, men att hon aldrig träffat någon som honom. Tänk den som kunde vara så självsäker ...

Born To Run: Vi har sparat det bästa till sist och vi har sparat det framträdande som bäst representerar det som är Bruce Springsteens största signum, ett sanslöst drag på scenen. Vi går nu tillbaka till 1985 och Giant Stadium i New York och får se Bossen laddad på med den allra bästa inspelade version som finns av ”Born To Run”.

fredag 25 mars 2011

Veckans musikvideo

Men visst fan är det väl dags för en klassiker här på Berget - Veckans musikvideo.

Dagen till ära har det också blivit tid till att damma av en riktig gammal svensk klassiker. Peter LeMarc.

Trollhättesonen Peter, som egentligen heter Fransson, var sanslöst het i slutet av 80- och början av 90-talet och hade en räcka låtar som var och varannan människa gick runt och sjöng på.
Efter det drabbades han av diverse motgångar, bland annat bröt hans scenskräck ut på allvar, och därför har det under långa stunder varit väldigt tyst runt LeMarc.

Peter LeMarc var också inblandad i en av de blötaste långfredagar jag varit med om då Sofia C, Sara O, Spelredaktören och Apan någon gång runt tusenårsskiftet drack botten ur alla flaskor som fanns i Uddevalla kommun kändes det som.
LeMarcs inblandning i kvällen bestod i att hans musik spelades hårt och att Sofia och undertecknad med gitarr i hand klockan långt efter midnatt ringde runt till alla vi kände och sjöng "Little Wille John".

Den låten blir det dock inte utan istället är det "På Andra Sidan Bron" som vi ska få se och höra honom spela i en inspelning från Grammisgalan 1993, en tillställning som var nästan lika blöt som tidigare nämnda långfredagssittning.

Det är synd om människorna

Satt och surfade lite slött då uttråkade jag tog en liten sväng till SD-hejande sajten "Politiskt Inkorrekt".
En sysselsättning jag då och då hänger mig till för att få se vad sajtens tokskallar hittat på denna gång och på så sätt få mig ett gott skratt.

Men i bland fastnar skrattet i halsen och dagens tur dit var sannerligen ett sådan tillfälle.

Denna gång var det dock ingen skribent på sajten som fick mig att häpna och skaka på huvudet.

Nej denna gång var det istället en av alla de klappeträden som kommenterar på denna sajt som fick att börja misströsta angående vårt lands befolkning.
Visserligen är det bara en röst men ändå en så hemsk och skrämmande röst att jag baxnade när jag läste det.

Så här kommenterade nämligen "Tips" en text om att en moderat politiker hade motsatt sig ett moskébygge i Fredrik Reinfeldts hemkommun Täby och det är en kommentar som osar av både rädsla för andra människor, rashat, girighet, dåligt grepp om svenska språket (roligt eftersom han attackerar muslimska analfabeter), men framför allt osar kommentaren sanslös dumhet.

"Moskéer är ingen attraktionskraft.Moskéer är terrorcentralerm det är allt det är, det är en lokal där de otrogna (muslimer, japp de är de otrogna) får order av sina imamer vad de ska göra i kriget.

Där påminns de om terrorn de ska utföra (då många av de är analfabeter), ni som varit i närheten har kunnat se det i ögonen på de otrogna när de kommer ut från sina moskéer, hatet fullkomligen lyser ur ögonen på de när imamen påminnt de om deras ansvar att utföra fysiskt jihad mot sina fiender (alla som inte är muslimer, vad ni än är för något, ateister, agnostiker, kristna, hinduer, buddhister osv.). De som inte är kapabla att utföra fysiskt jihad är de som agerar stödtrupp till de som utför jihad, det är ett intressant system där ni alltid glömmer bort att kvinnorna och barnen är delaktiga i terrorattackerna för att ni tror att dessa tänker som er.

Rätt åt Fredrik Reinfeldt, när han sedan flyttar tillbaka till Täby så kommer han till en fullpackad moské och en ort som fyllts på med nordafrikanska muslimer som är bland de värsta på planeten…"

Folk får tycka vad de vill.
Men i min bok var detta skrämmande läsning samtidigt som det var en nyttig påminnelse om vilka tankar som vissa lågpannor ute i stugorna har.