torsdag 20 januari 2011

Tillbaka till rötterna

Nä vad säger ni är det inte dags för lite "Old School West Coast"?

Och eftersom svaret på den frågan alltid är ett rungande "hell yeah!" är det nu dags för att bege sig till USA och Los Angeles stadsdelen Compton för att lyssna på när musiken blev ordrik och riktigt riktigt skitig.

Vi ska kort och gott lyssna på lite klassisk "gangsta rap" och vilka är då bättre att lyssna till än N.W.A. (Niggaz Wit Attitudes) då denna grupp tillsammans med framför allt Ice-T gjorde genren populär i slutet av 80-talet.
Det är faktiskt så enkelt att utan Easy E, Arabian Prince, DJ Yella, MC Ren, Ice Cube och Dr. Dre hade vi inte haft någon Snoop Dogg, 50 Cent, Tupac, Wu-Tang Clan eller någon Eminem.

För trots att 90-talet blev ett ganska stökigt decennium med rivalitet mellan östkusten och västkust i USA, rivalitet som ju som bekant slutade med en rad dödskjutningar (bland annat Tupac Shakur och Biggie Smalls) är det från N.W.A. och de andra i LA som genren kommer.

Men så låt oss då åka till Los Angels allra mest slitna delar.

onsdag 19 januari 2011

Halleluja vilken låt!

Efter att Patti Smith vunnit musikslaget om den bästa "Because The Night"-version över 10 000 Maniacs och Bruce Springsteen går vi raskt vidare till nästa battle.

Denna gången är det innerligt så det förslår när låten är genomvackra "Hallelujah" av Leonard Cohen.

Och om man ska välja ut vilka låtar som ska få tävla har man att göra då låten spelats in av drygt 200 artister på diverse språk och med skiftande framgång.

Den variant som de allra flesta föredrar är den osannolikt innerliga och lugna version som Jeff Buckley presterar.
Att detta är favoriten finner jag dock en smula underligt då den inte allas faller mig i smaken. Visst är det fint och vacker, men det är också det som är problemet. Det är för vackert och fint för att det ska bli riktigt intressant.

Mellanalternativet kommer från soundtracket till "Shrek" och görs av amerikanske Rufus Wainwright och är en hyllningsinspelning till just Buckleys version av låten. Extra kuriosa är Wainwrights version finns på soundtrackalbumet men att är en annan version som hörs i själva filmen. I filmen får nämligen John Cales sjunga sin variant, en variant som faktiskt slog igenom innan originalet riktigt kommit fram i ljuset.

Men vi har sparat originalet till sist då vi nu ska släppa lös Montreals starke man, upphovsmannen Leonard Cohen själv i sin mycket hesa, sträva och inte minst långa version av sin största hit.
Röstandet överlåter jag dock till er.
Lycka till.

En annan sak.
Är inte Cohen förresten löjligt lik Dustin Hoffman?





tisdag 18 januari 2011

Gervais gör det igen

Frågan ställdes redan efter förra årets Golden Globe-utdelning.
Kommer Ricky Gervais att få vara värd för galan någon mer gång?

Det fick han och frågan är lika aktuell denna gång. Får Ricky Gervais leda gala någon mer gång?

För man inte anklaga den brittiske komikern för att han, efter en del förmaningsord efter förra året, lugnat ner sig denna gången heller, snarare tvärtom.

Under sina 13 minuter bjuder han på skämt om Hugh Hefner, Tom Cruises läggning, Sex & City-tjejernas ålder och kallar Bruce Willis för Ashton Kutchers pappa.

Elakt, men långt ifrån det oanständiga utan mer ett sällsynt bra exempel på hur väldigt lätt amerikaner blir upprörda.

Hollywood rasade, givetvis, mot hans opassande sätt. "Hmm. En brittisk komiker kommer hit och driver med oss. Så kan vi inte ha det."
Vanligtvis sköne prisutdelaren Robert Downey Jr, som själv höll ett ganska roligt tal, blev bland annat ledsen sedan Gervais efter den sedvanliga presentation "medverkat i filmer som ...." lagt till "men ni känner nog honom mest från Betty Ford-kliniken och Los Angels County Jail".

Ja det är väl bara att titta och sedan svara på frågan:
Kommer Ricky Gervais vara värd för Golden Globe-galan igen?

Veckans ekonomiinformation

Nu ska det bli snäppet allvarligare och i många ögons mycket tråkigare här på Berget.
Vi ska nämligen börja snacka ekonomi, ett ämne som många avskyr som pesten.

Men sanningen är att ingen på denna jord kommer undan ekonomi och då framför allt i form av skatt, ett ämne som speciellt drabbar oss i Sverige.

Skatt är också det första vi ska ta upp. Eller rättare sagt vad skatt är och vad som skiljer en skatt från en avgift.

Så håll i hatten nu så kan ni få ett skönt "partytrick" att ta till när festen går ner i tempo och en kunskapsgrej att skina med.

Du frågar: "Vet ni vad som är skillnaden mellan en skatt och en avgift?"
Partyt svarar (förmodligen): "Nä!"
Du svarar: "En skatt är ett påtvingat bidrag som man inte kan kräva någon motprestation för. En avgift är ett bidrag, påtvingat eller frivillig som är bundet till en motprestation."

Så nu vet ni det. Så med andra ord är era krav på bättre skola, vård och annat samhällsnyttigt för era snällt inbetalade pengar i kommunal/statlig skatt meningslösa.

Kommunen eller staten har ingen skyldighet att göra något nyttigt för pengarna.
Lika väl som att de ökar lärartätheten kan de som i Vänersborg bygga en ishall och låta kostnaderna skena i väg.
Faktum är att de i praktiken till och med kan bränna upp de skattepengarna som är kvar efter samhällsnödvändiga kostnader på lustiga hattar om de så önskar.
Det enda medborgarna kan göra är att förbanna och välja ett nytt styre vid nästa val.

Men nu har jag babblat nog om ekonomi för denna gång.
Nästa gång blir det något annat matnyttigt. Som hur man räknar ut jobbskatteavdraget eller varför man ska amortera tungt när det är låga räntor.
Vi ses.

söndag 16 januari 2011

Uddevallapolisen rycker ut på allt


Polisen i Uddevalla är verkligen på hugget. Det måste man ge dem.

Under natten mellan fredag och lördag stormade nämligen stadens ordningsmakt en lägenhet där det rapporterats om oroligheter.
Bland annat hade grannar sett en mansfigur stå och slå på en kvinna samtidigt som det hade varit varit ett fasligt hålligång i lägenheten.

Sagt och gjort myndigheten skrapade ihop vad man hade och skickade ett uppbåd på sex-åtta snutar till platsen. Ett posse som på plats beslutade sig för att storma lägenheten, (Jag menar hur många gånger får man chansen att storma en lägenhet i Uddevalla).

Hela scenariot hade bara ett problem. Personerna i lägenheten hade bara spelat Xbox Kinect och boxats lite, en sysselsättning de för övrigt slutat med vid stormningenen. Därför satt fem personer i 25 årsåldern i en soffa och fattade väldigt väldigt lite.
– Det blev en lite märklig situation när polisen kom in och undrade vem som var misshandlad. Vi kände oss som fån där vi satt i soffan, säger lägenhetsinnehavaren Robert Johansson till Aftonbladet.

Och innan någon protesterar som vill Apan också å det bestämdaste säga att det var bra att polisen ryckte ut till en misstänkt misshandel. Han tyckte bara händelsen var rolig.

lördag 15 januari 2011

Felaktig bild då det gamla möter det nya

Lagom till att Handbolls-VM på hemmaplan har inletts är det väl dags att påminna om den reklamfilm som Svenska Spel har gjort med landslaget. En film som förutom dagens spelare innehåller aktörer från de gyllene åren med Bengt Johansson vid rodret.

Så här får vi alltså se Magnus Wislander, Per Carlén, Magnus Andersson, Peter Gentzel och redan nämnde Johansson som stenåldersmänniskor som försöker spela handboll som det gjordes på "den gamla goda tiden".
I slutet av filmen kommer så slutligen dagens spelare in bilden och leker med bollen runt virriga de virriga "stofilerna" från förr.
Välgjord och fin film som egentligen bara har ett fel.

Wislander, Andersson och de andra i Bengt Johanssons landslag hade förmodligen sprungit cirklar runt dagens landslag som i mina ögon är en ganska blek och meningslös samling handbollsspelare.
Kryddar man sedan detta med en känsla av att ödmjukheten inte riktigt finns hos spelarna så har en stor anledning till att jag inte är så där laddad inför mästerskapet som jag hade önskat.

Men bara för att jag skriver så här så går de väl och vinner mästerskapet ...

fredag 14 januari 2011

I Apans Öron

Idag ska Apan till Packhusgatan för filmfestival och för att fira detta har han satt ihop en liten Spotify-lista på 15 låtar.

Han vill också direkt säga, som svar på de eventuella frågor om varför ett visst årtionde är kraftigt representerat i urvalet.
Listan var från början var tänkt att enbart innehålla musik från 80-talsfilmer, att Apan under processen sprang på allt för många underbara låtar från andra epoker.
Därav alla sköna tunes från axelklaffarnas förlovade decennium.

Vill också påpeka att denna lista har något gemensamt med de filmer som kommer att visas på festivalen.

Äh men nu kör vi väl.

Il Buono, Il Cattivo, Il Brutto – Ennio Morricone: Förutom att den har ett av världens snyggaste namn innehåller även denna låt ett av världens mest kända ”riff”.
Så fort man hör flöjten blir luften alldeles torrt dammig och man ställer in sig på att snart få se jordens hårdaste man – Clint Eastwood.
Det är givetvis ledmotivet till ”Den Gode, Den Onde & Den Fule” vi hör och mer västern än så här blir det inte.

Stayin' Alive – Bee Gees: Med musikvärldens ljusaste röster och mest åtsittande byxor (sammanträffande?) skapade Bröderna Gibb historia.
Skivan, men framför allt filmen ”Saturday Night Fever” blev också discons genombrott hos den breda publiken. För efter att John Travolta dansat sig igenom denna film var inget sig likt på dansgolvet världen över.

The Weary Kind – Ryan Bingham: Ibland smälter man för filmer direkt. "Crazy Heart" med Jeff Bridges i rollen som ärrad countrysångare är en sådan film. Men som om inte själva filmen vore nog rullar denna låt igång lagom till eftertexterna. Vi går alla ner på knä inför det faktumet och bara njuter.

Danger Zone – Kenny Logins: Hej å hå vad jag ville bli stridspilot i mitten på 80-talet. "Top Gun" var naturligtvis anledning till mina drömmar då och visst tusan är det något speciellt med att ha 40 000-50 000 kusar bakom arslet när man susar fram.
"Danger Zone" är för övrigt årtionde personifierat så det sjunger om det.

Earth Angel – The Penguins: Alla som kan sin filmhistoria från 80-talet vet vad vi snackar om. Marty McFlys föräldrar träffas på skolbalen i ”Tillbaka Till Framtiden”. Låten är dock från 1954 och blev en stor hit med dessa fyra välkammade svarta sångfåglarna.

Ghostbusters – Ray Parker Jr.: Kanske inte någon av 80-talets största låtar men med på listan kommer för att filmen ändå blev en så pass stor hit. Spöken var väldigt spännande under dessa år då trickfilmstekniken tog stora steg framåt.

Flashdance ... What A Feeling – Irene Cara: Benvärmare och dans var väldigt populärt när det begav sig. Tur tusan det när benvärmarna satt på Jennifer Beals som gjorde huvudrollen som svetsartjejen med dansdrömmar.

I Just Called To Say I Love You – Stevie Wonder: Gamle gode Stevie satt 1984 ner foten och visade hur man skriver filmmusik. Filmen som fick åtnjuta hans briljans var ”Woman In Red” och låten vann både en Oscar och en Golden Globe som bästa filmlåt. Tackar sa Stevie Wonder och drog vidare.

The Wrestler – Bruce Springsteen: Låten är visserligen bra, den vann gudbevars en Golden Globe, men det är ju Mickey Rourkes insats som huvudrollsinnehavare i filmen med samma namn som står ut som exceptionellt bra.
Låten är en historia om den försvunna och återupptagna vänskapen mellan just Springsteen och Rourke och gavs till filmen utan kostnad från Bossen.

Johnny B. Goode – Chuck Berry: 1973 gjorde en okänd regissör en film som hette ”American Graffiti”, konstig nog översatt till svenska som ”Sista Natten Med Gänget”.
Från filmen som är proppfull med 50-talsmusik hämtar vi här ett alster med gamle ”Chucken”.
Ja just det ja. Regissören blev inte okänd speciellt länge till. Fyra år senare kom en viss film som hette ”Star Wars” och som hade George Lucas vid rodret.

Somewhere Over The Rainbow/What A Wonderful World – Israel Kamakawiwo'Ole: Mannen med det omöjliga namnet lyckas med bedriften att kombinera musik från två Oscarsnominerade filmer till en helt fantastiskt medley som sedan blivit flitigt återkommande i diverse filmer (”Meet Joe Black”, ”50 First Date”).

Underground – Broder Daniel: Filmen är mästerverket ”Fucking Åmål”. Den oförglömliga scenen är när Elin slänger upp dörren till skoltoaletten och säger, "Ta-da! Här är jag, här är min nya tjej! Skulle ni kunna flytta på er? Vi ska gå och knulla!", och de båda går ut från skolan i triumf.
En scen som är fylld med symbolik och genialitet att man alldeles tappar luften.

The Sound Of Silence – Simon & Garfunkel: De två vars röster verkar vara satta här på jorden för att sjunga tillsammans gör ingen besviken i denna låt från ”Mandomsprovet”, en film som annars är mest känd i låt väg för ”Mrs. Robinson” av samma duo.

Girl. You'll Be A Woman Soon – Urge Overkill: De amerikanska alternativrockarna jabbar här upp Neil Diamonds hit till inspelningen av ”Pulp Fiction”. Resultatet blev en efterlängtad hit för bandet och en nytändning för Diamond.

James Bond Theme – John Berry Orchestra: Om vi inledde med ett känt ledmotiv är väl frågan om vi inte avslutar med ett ännu mer känt. Hör man den här slingan vet man att snart blir det tuffa prylar, lite skjutande och raggning på hög internationell nivå.

Veckans musikvideo

Jag vet att det är mycket musik på Berget för tillfället.
Men kommer man in i stim så gör man.
Därför ansåg jag nu att den 14:e januari vore en alldeles förträfflig dag att återuppliva den äldsta tradition på denna blogg, Veckans Musikvideo.
Dels för att den är en bra programpunkt men också för att veckans låt är väldigt svår att förbise.

Men nu ska vi ta oss tillbaka nästan 60 år, till en tid då rocken inte hade slagit igenom och ungdomsmusiken var väldigt oskyldig och välkammad. En musik som helt enkelt föll dåtidens föräldrar på läppen som underhållning för ungdomarna.
Stilen vi ska lyssna på är Doo Wop, en form av körsång med en solosångare som har skönt stöd av tre, fyra andra sångare.
Stilen har också stänk av gospel och blues och framfördes då det begav sig var detta ett sätt för svarta artister att få acceptans av den starkt rasistiska vita befolkningen i USA. Ungefär som när SD-anhängare resonerar, "Nja invandare gillar jag inte. Men Muhammed som gör kebab nere på hörnet är bra".
Längre fram togs dock även denna genre över av vita artister, självklart då det fanns pengar att tjäna ...

Mest kända doo wop-grupperna är The Platters, Dion & The Belmonts och The Shirelles vars musik är som balsam för öronen.
Som balsam för öronen är också gruppen bakom veckans låt, The Penquins, som här ska framföra sin "Earth Angel".

Earth Angel kom redan 1954 men håller som en granitklippa i stormen än i denna dag.
För er som kan er filmhistoria från 80-talet känner säkert igenom låten från skolbalscenen i "Tillbaka Till Framtiden" där de första gnistorna uppstår mellan Marty McFlys föräldrar.

Men nu har jag babblat färdigt och därför är det plats på scen för The Penguins som i detta klipp blivit några år äldre än när de slog igenom med låten. På plussidan finns dock att de fått en fantastisk patina både utseende- och röstmässigt.

torsdag 13 januari 2011

"Jag lovar dig, The Promise är skitbra"

Nej det är inte riktigt slut med Springsteen-hysterin ännu.

Denna dag ska jag dock inte slösa ord och tid utan bara enkelt konstatera att "The Promise" är alldeles förbannat magiskt.
Plus att jag för mitt liv inte kan begripa att detta alster inte platsade på "Darkness On The Edge Of Town".
Helt obegripligt faktiskt.

Fungerar verkligen ett brev om blod och oskulder som peppning 2011?

Hur laddat blir man av ett brev inför ett mästerskap kan man undra?

Några som
enligt förbundskapterna Ola Lindgren och Staffan Olsson ska bli laddade av det är herrlandslaget i handboll som idag i

Själv vet jag inte vad jag tycker.
Känns lite för grabbhurtig och fånigt för att det ska fastna hos mig. Uttryck som "Låt blodet skvätta" och "Ett mästerskap är ingen plats för oskulder" klingar förlegat bara.
Men skit i det nu. Fungerar det är det ju jättebra.

Ja och så kommer brevet här då:

Hej killar/landlagsmän!
I januari vill hela vårt land kunna tro på oss. Under ett tryck vi inte kan föreställa oss ska vi glädja nationen och visa att vi är att lita på.

Vi är inte bäst i världen. Däremot har vi en chans att bli bäst i världen.
För att kunna ta den chansen får vi inte chansa i förberedelserna.
Varje dag och vartenda pass tillsammans är unikt under vinterns VM.
Det är då vi ledare och ni spelare växer ihop tillsammans från det att vi började i somras på Bahamas.

Om alla gör som de brukar – det du är bra på fast lite bättre så kommer vi att komma lite längre än tidigare.
Var och en av oss måste ta sitt ansvar för att vi tillsammans ska bli bättre än de bästa. Vi kan inte räkna med att något blir gratis. Ingen annan eller annat finns att skylla eller lita på. Här finns ingen plats att gömma sig om man vill vara med.

Nu är det dags för oss att starta en ny tid. Bladet är vänt och en ny sida ligger vit.
Låt bläcket, svetten och blodet och skvätta.

Det är bara du som bestämmer hur denna historia ska börja.
Det handlar om att våga satsa, utan tankar om skulden.
Våga! Offra! Ett världsmästerskap är ingen plats för oskulder.

Om alla vill finns det ingenting som som vi inte klarar av. Du är den viktigaste delen i denna dröm om att komma ännu högre och ännu längre än vi någonsin gjort.
Din enda chans är att våga ta risken att lyckas.
Känner du Stolthetens Kall?

Vi är med er hela vägen hem.

ROCK ON!

Hälsningar

Staffan och Ola