Ibland behövs det inte mycket för att både känslor och blod ska svalla, speciellt om man har lite inför västen.
Gick förbi ett par sköna pajsare i centrum idag som satt och verkade ha det ganska gott med solen i ögonen och en flaska hojtarolja i handen.
Men när allt verkade som mest frid och fröjd brakar det plötsligt loss då en i gruppen blivit lite för girig och inte vill skicka vidare eldvattnet.
För på en sekund gick nämligen situationen från att ha varit en badsemster i Las Palmas 1985 till att bli julbombningarna i Hanoi 1972.
"Vad i helvete. Bju'r du inte din jävel!"
Pang säger det och en knytnäve landar på kinden hos den ogivmilde som också far i backen.
"Ro hit flaska och dra åt helvete din djävla idiot. Jag vill aldrig se dig mer."
Upplösningen blev att killen som inte ville dela med sig får lomma iväg ensam. Utan sprit men med ett blodigt sår på kinden.
Detta är naturligtvis ingenting annat än en alldeles vidrig tårtbit ur Sverige idag och en påminnelse om hur satans bra man har det själv på vägen till Systemet.
torsdag 28 maj 2009
onsdag 27 maj 2009
Do The Haka Haka
I Sverige kan vi kosta på oss att i ring ropa ett "Sassa Brassa Mandelmassa" eller "Nu tar vi dom". På sin höjd kan vi inför en viktig match köra den gamla Brynäsklassikern från tidigt 70-tal: "Nu går vi in och tar dom djävlarna rätt upp och ned" .
Det är så långt vi kan sträcka oss och oftast blir dessa påmanande ord uttalade i det egna omklädningsrummet.
Men det är andra seder utomlands och mest annorlunda tag är det från Nya Zeelands stolta rugbykrigare, All Blacks.
Det tar nämligen med sig krigsdansen Haka in på planen inför matcherna som de sedan genomför inför ögonen på sina motståndare.
Och att spelarna blir laddad när de utför dansen råder det väl inget tvivel om.
Dansen förresten innehåller förutom ord som silverormbunke, All Blacks, överlägsenhet och triumfera även ger oss tunguträckning, allmän smädelse från All Blacks lagkapten och alltsom oftast en avslutning där alla spelare dra ett finger över halsen i en halskärande rörelse.
Så mina damer och herrar, The Haka:
Apan och EA har ett träningsupplägg ihop (Dag 1)
Så var man då igång med sin 30 dagars utmaning med EA Sport Active.
Jag kör på medium svårhetsgraden, högmod vad gäller den fysiska status ligger nämligen inte för mig.
Så hur var det nu då?
Jodå. Efter gårdagens lilla test som tog fullständigt slut på mig trodde jag att förmiddagens 30-minuters pass med löpning, curl, utfall och inlinesåkning, skulle bli genomdjävligt.
Och visst var det jobbigt och man svettades som en gris. Men största problemet var faktiskt, som vanligt med nya grejer, tekniken hur man skulle göra.
En annan sak som drogs fram i ljuset var också vilken vidrigt dålig balans man har.
Men jag fick beröm av min personlige coach efter passet och då borde ju alltid vara frid och fröjd.
Men om jag skulle klämma till med ett första intryck av EA Sports Active som träningsredskap kanske.
Det är helt okej, eller faktiskt riktigt bra. Första bestående intrycket är solklart att det är ingen idé att man försöker fuska med tekniken. Så lätt lurar man nämligen inte varken Wii-brädan och handkontrollen.
Så nu kör så det ryker i 29 dagar till.
Jag kör på medium svårhetsgraden, högmod vad gäller den fysiska status ligger nämligen inte för mig.
Så hur var det nu då?
Jodå. Efter gårdagens lilla test som tog fullständigt slut på mig trodde jag att förmiddagens 30-minuters pass med löpning, curl, utfall och inlinesåkning, skulle bli genomdjävligt.
Och visst var det jobbigt och man svettades som en gris. Men största problemet var faktiskt, som vanligt med nya grejer, tekniken hur man skulle göra.
En annan sak som drogs fram i ljuset var också vilken vidrigt dålig balans man har.
Men jag fick beröm av min personlige coach efter passet och då borde ju alltid vara frid och fröjd.
Men om jag skulle klämma till med ett första intryck av EA Sports Active som träningsredskap kanske.
Det är helt okej, eller faktiskt riktigt bra. Första bestående intrycket är solklart att det är ingen idé att man försöker fuska med tekniken. Så lätt lurar man nämligen inte varken Wii-brädan och handkontrollen.
Så nu kör så det ryker i 29 dagar till.
Veckans citat
"Vi måste vara ödmjuka inför mötet med Jönköping"
Tränaren Bosse Wålemark manade sina spelare i Ljungskile SK till att vara en aning kyliga och kalla inför Superettanmötet med Jönköping i söndags. Wålemark själv var sin uppmanings antites då hans kyla gjorde att han blev uppskickad på läktaren för tjat.
tisdag 26 maj 2009
Apan och EA har ett träningsupplägg ihop
Så var då nästa produkt i tv-spelsgenren "upp och rör på arslet nu" framme i butikerna.Electronic Arts är det som är ute, vi undrar alla varför det dröjt så länge, efter att kunna dra in lite stålar på människor som vill träna framför tv:n.
Och Apan är ju inte sämre än att han kommer att testa Wii-grejerna i spelet EA Sports Active.
Och han kommer att göra det med spelet 30 dagars träningsprogram.
Så varje dag kommer jag nu att svettas till spelets träningsupplägg och gummiband och hållare.
Apan kommer även då och då rapportera lite om hela spektaklet.
Om det gör någon skillnad kroppsmässigt ska vi väl låta vara osagt. Jobbigt var det dock det lilla som jag testat redan idag.
Men vi börjar väl på allvar i morgon eller?
Vinden har vänt på Skogslyckan
Förutom att området har ett nästan poetiskt namn finns det även ett talesätt som säger att alla Uddevallabor någon gång har bott på Skogslyckan.
Nu stämmer väl inte detta till 100 procent, till och börja med har Apan aldrig bott där, men faktum är ändå att många bott där genom åren.
Och det räcker ju att man gör en snabb översyn bland ens egna vänner så ser man ganska omgående att det väldigt stor del av dem någon gång haft sin adress bland dessa höga, och låga hyreskaserner.
Det är väl inte så konstigt egentligen. Under 50-, 60-, 70-talet var ju Skogslyckan lite av Da Shit i Uddevallas arbetarkretsar.
Låt vara för att det inte var särskilt fasionabla kvarter med stora rymliga villor men på den tiden spelade detta liksom mindre roll.
Det "räckte" med att det var bra att bo där med närhet till naturen på helgerna och till Varvet på vardagarna.
Framtidstron i denna så fylld av vindreferenser fyllda stadsdel blåste, i takt med Uddevalla-varvet, kort sagt med stor kraft framåt.
Men frågan är om inte alla Cykloner, Passader, Brisar, Sunnan- och Nordanvindar nu för tiden blåser åt helt motsatt hål på Skogslyckan.
Det är i alla fall känslan man får när man kommer hit.
Visst är ingenjörshusen runt norra Nordanvindsvägen fortfarande fina, ombonade och inte helt utan livsgnista.
Men det är när man istället går på andra sidan av Västanvindsvägen som ett vemod läggs över en som en mardrömsfilt.
Visserligen har jag ingen bevis. Men jag tror ändå att befolkningssammansättning på Skogslyckan är ungefär den samma som i de andra Uddevalladelar, norra Dalaberg och Hovult, jag skrivit om tidigare.
Och sätter man områden bredvid Skogslyckan är skillnaderna nästan skrämmande.
För där Hovhult och Dalaberg trots sina problem ändå sjuder av liv och hopp är känslan på Skogslyckan nästan bara elände med tomma blickar som möter en nästan överallt bland de tämligen nedslitna hus och innergårdar.
Vilket är oerhört sorgligt med tanke på vilken energi och stolthet som fanns här tidigare när hjulen rullade i 110 lite längre söderut.
Den här utvecklingen var nog inte ens med i beräkningarna när området en gång byggdes för att ge arbetarna på Uddevalla-varvet ett bra liv.
Men som så mycket annat är den tiden förbi. Det är bara att hoppas att medvinden hittar tillbaka till Cyklonvägen, denna mytomspunna gata i Uddevalla.
Ett steg på vägen kan ju vara att fastighetsägarna gör som Uddevallahem gjort på Hovhult och Dalaberg, rustar upp husen och gårdarna så de som bo där i alla fall kan vara stolta över att de bor i ett gemytligt område.
Nu stämmer väl inte detta till 100 procent, till och börja med har Apan aldrig bott där, men faktum är ändå att många bott där genom åren.
Och det räcker ju att man gör en snabb översyn bland ens egna vänner så ser man ganska omgående att det väldigt stor del av dem någon gång haft sin adress bland dessa höga, och låga hyreskaserner.
Det är väl inte så konstigt egentligen. Under 50-, 60-, 70-talet var ju Skogslyckan lite av Da Shit i Uddevallas arbetarkretsar.
Låt vara för att det inte var särskilt fasionabla kvarter med stora rymliga villor men på den tiden spelade detta liksom mindre roll.
Det "räckte" med att det var bra att bo där med närhet till naturen på helgerna och till Varvet på vardagarna.
Framtidstron i denna så fylld av vindreferenser fyllda stadsdel blåste, i takt med Uddevalla-varvet, kort sagt med stor kraft framåt.
Men frågan är om inte alla Cykloner, Passader, Brisar, Sunnan- och Nordanvindar nu för tiden blåser åt helt motsatt hål på Skogslyckan.
Det är i alla fall känslan man får när man kommer hit.
Visst är ingenjörshusen runt norra Nordanvindsvägen fortfarande fina, ombonade och inte helt utan livsgnista.
Men det är när man istället går på andra sidan av Västanvindsvägen som ett vemod läggs över en som en mardrömsfilt.
Visserligen har jag ingen bevis. Men jag tror ändå att befolkningssammansättning på Skogslyckan är ungefär den samma som i de andra Uddevalladelar, norra Dalaberg och Hovult, jag skrivit om tidigare.
Och sätter man områden bredvid Skogslyckan är skillnaderna nästan skrämmande.
För där Hovhult och Dalaberg trots sina problem ändå sjuder av liv och hopp är känslan på Skogslyckan nästan bara elände med tomma blickar som möter en nästan överallt bland de tämligen nedslitna hus och innergårdar.
Vilket är oerhört sorgligt med tanke på vilken energi och stolthet som fanns här tidigare när hjulen rullade i 110 lite längre söderut.
Den här utvecklingen var nog inte ens med i beräkningarna när området en gång byggdes för att ge arbetarna på Uddevalla-varvet ett bra liv.
Men som så mycket annat är den tiden förbi. Det är bara att hoppas att medvinden hittar tillbaka till Cyklonvägen, denna mytomspunna gata i Uddevalla.
Ett steg på vägen kan ju vara att fastighetsägarna gör som Uddevallahem gjort på Hovhult och Dalaberg, rustar upp husen och gårdarna så de som bo där i alla fall kan vara stolta över att de bor i ett gemytligt område.
lördag 23 maj 2009
I Apans öron
Fenomenet som vi numera känner under epitet Apans Spotifylistor fortsätter.Den här gången är det, återigen efter ett påbud från högre ort, ett ytterst intressant ämne som står på programmet, bitterhet.
Vem vet kanske är detta den sista listan med dystert tema på ett tag. Vad vet jag, det är ju som bekant inte jag som äger ämnet som det så fint heter.
Men spänn fast säkerhetsbältet nu och bered er på en resa in i de bra men mörka och inte alltid så utvecklande området Kejsardömet Bitterland.
Broken Promise Land – Weeping Willows: Weeping Willows musik lade sig som en stor varm bitter filt över Sverige 1997. Och även om gruppen aldrig riktigt har upprepat succén med sitt första album står man ändå som ett lysande exempel på det vi kan kalla svensk bitterhet.
Fairytale Of New York – The Pogues: Man och kvinna som möts av en slump kan antingen vara början på en fantastiskt underbar kärleksresa. Eller så kan det vara som den där julaftonen i New York, fullständigt vidrigt. Shane MacGowen och Kristy MacColl sjunger varandra totalt ner i gyttjan i denna underbara sång om årets sista dagar.
Man Över Bord – Eldkvarn: ”Sen skildes vi åt, du sa tack och förlåt men du är knappast den man jag behöver.” Så sätter Plura Jonsson ord på den andemening som vi alla fått kastad i ansiktet någon gång. Genialt, brilljant och alldeles alldeles underbart bittert.
Whiskey Lullaby – Brad Paisley & Alison Krauss: Country är bittra saker i allmänhet. Blandar man sedan in otrohet, vapen och en mängd whiskey blir det lätt en mycket obehaglig soppa som balanserar till totalt vemod och ond bråd död.
Telegram För En Bombad By – Cornelis Vreeswijk: Mer bitskt förundran än bitterhet kanske när Cornelis vill veta vart hans hus har tagit vägen. Men bra är det i alla avseenden.
Du Sålde Våra Hjärtan – Lisa Ekdahl: Bara låttiteln avslöjar att här kommer det att bli åka av längs Bitterness Avenue. Och Lisa sätter sig sannerligen i den allra mest motorstarka bil och trycker plattan i mattan längs denna befriande gata.
All By Myself – Eric Carmen: Eric Carmen har kanske gjort den mest ensamma låt som finns. Och där ensamhet finns ligger även Herr Bitterhet och lurar i ett hörn. Med textrader som: ”Livin' alone, I think of all friends I've known. When I dial the phone nobody's home” är det bara att konstera ”All By Myself” är en bitter historia.
Jag Ger Mig Inte – Eva Dahlgren: Framfördes första gången i melodifestivalen 1980. Och jag vet inte om det var krossad kärlek, ett påtvingat deltagandet i tävlingen eller att hon bara var sur över sin härliga höbal till frisyr som gjorde det. Men arg och ilsken var hon, både till text och uppträdande. Hon har till och med blivit utsedd till Melodifestivalens suraste artist någonsin. Stort.
Rape Me – Nirvana: Kurt Cobain hade en mycket stark eld som förtärde honom inifrån. Här använder han en del av den elden till att verbalt ge tillbaka för en gammal oförrätt.
Varning För Ras – Lars Winnerbäck: Det var genom denna promenadskildring om en ensam vandring genom en takdroppande stad som jag verkligen fick upp ögon för Lars W. För när man går på stadens gator och möter sitt ex kan ingen vårsol i världen lysa upp ens värld. Winnerbäck vet detta och berättar det.
The Comedians – Roy Orbison: Vissa kvinnor drar sig inte för någonting när de ska dumpa sina pojkvänner. Fråga bara silverstrupen Roy Orbison. I ”The Comedians” hittar han sig själv sittande i en gungande Pariserhjulskorg när hans flickvän går iväg med attraktionens förare. Man kan ju bli sne' för mindre ...
Den Druckne Matrosens Sång – Thåström: När första gången jag hörde denna låt på förra årets Peace & Love-festival landade texten som en knytnäve i magen. Dan Anderssons lyrik fångar det elände och den bitterhet som vår fulle vän känner över en kvinna och en väns förräderi.
Sexed Up – Robbie Williams: Med melodin som mest för tankarna till de gamla Take That-dagarna har Williams förklätt sin bitterhet över uppbrotten med gamla flickvännen Nicole Appelton.
Coco – Ulf Lundell: Som jag skrev för några dagar sedan har Ulf Lundell med orden "Ingen jag känt har pratat så mycket om moral och haft så lite av det själv" bitterheten ett självklart ansikte.
Dockhemmet – Björn Afzelius: Kärlek kan på ett ögonblick förbytas mot ett nästan hatisk bitterhet. Afzelius ger här ett bra exempel på en brytning som gått allt annat än väl. En låt med både anklagelser och självförebråelser.
En lång kvälls väntan på natt
Efter en kvinnlig bekants under månaders eviga tjat, med alltifrån det vänliga "Snälla vi kan väl?" till det mer krävande "Vi hade faktiskt bestämt att vi skulle göra det", blev det igår "äntligen" av att vi gjorde det.Vi såg på den franska filmen "The City of Lost Children", en film som enligt den kvinnliga bekanta skulle vara helt fantastisk. I alla fall hade hon läst det på en numera nedlagd filmblogg.
Filmen var en timme och fyrtiofem minuter lång.
Det var 105 bortkastade minuter och tid jag aldrig kommer att få igen.
Vi ställdes inför en ganska otymplig handling som utspelade sig i en mörk och dyster hamnstad där en galen vetenskapsman kidnappar småbarn för att de ska kunna få honom att drömma.
Men trots att det redan här skulle bli svårt att få ut något vettigt av ingredienserna vill regissörerna Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet (Amelie Från Montemarte) höja svårighetsgraden ytterligare genom att slänga in fler tokiga saker.
Därför får vi i "The City of Lost Children" se ett sällskap av blinda barnkidnappare, en dvärgkvinna i uniform, ett gäng män som är klonade och två siameisiska kvinnor som jobbar som hälare.
Det blir som ni förstår fullständigt kaos av allting.
Till filmens försvar ska jag säga att vi av någon anledning tittade på den engelskdubbade varianten vilket fick ännu mer surrealistiska konsekvenser.
Men jag tror att om vi så hade haft regissörsduon i soffan som hade fått förklara varje scen hade det ändå varit olidligt.
De andra i filmsällskapet då?
Ja direkt efter filmen var det delade läger kan jag säga. Apan och S tyckte det hade varit dravel medans de två tjejerna Fröken K och J tyckte det var en helt otrolig upplevelse.
Efter en tids diskussion föll dock intitiativtagarskan till föga och erkände:
"Nej det här var inte särskilt bra. Ljussättning var snygg men det nog det enda".
Okej då. Det får vi ge de franska filmskaparna. Snygga scener med ett mycket speciellt ljus var det, men detta räcker ju naturligtvis inte för att vi ska vara i hamn.
Hade "The City of Lost Children" varit en amerikansk produktion hade den solklart klassats som en sunkig C-film med snyggt ljus. Men nu är den ju franska och hyllas därför av vissa kännare som en underbar film med fantastiska scenerier istället.
fredag 22 maj 2009
Veckans musikvideo
Nej nu är det dags att lyfta fram den klassiska folkrocken fick komma in en stund i de finare salongerna.Få band kan nämligen representera musik med smuts och dygnlukt mellan takterna så bra som Per Persson och hans glada mannar i Perssons Pack.
Bandet förgyllde även den svenska musikscenen under 90-talets början med flera riktigt bra album.
Det var dock en låga som brann snabbt för redan när vi kom in på den senare delen av samma årtionde tog både lust och motivation slut och bandet lades i träda.
18 mars i år kom dock bandet tillbaka med eny fullängdare, "Öster Om Heden", ett alster som visar att det ännu finns krut i grabbarna från Hälsingland.
Med sig i veckans låt, "Tusen Dagar Härifrån", från skivan "Äkta Hjärtan" som släpptes 1991, har bandet även hela Sveriges stora mysterium Jakob Hellman.
Hellman är för övrigt den artist som nått störst ikonstatus med minst arbetsinsats. Visst var killens enda skiva, "... Stora Havet" bra. Men riktigt så bra som alla vi få den till var den ju inte på långa vägar.
Då borde väl egentligen Perssons Pack få ett större utrymme då de som sagt var under 90-talets inledning leverade riktigt bra musik på en rad skivor.
Värt att notera från videon till "Tusen Dagar Härifrån" är att den dels måste ha varit sponsrad av SJ då de rörliga bilderna innehåller väldigt mycket tågreferenser och vackra Sverigevyer från ett tågfönster.
Men även den lille spjuvern Hellman och hans scenoutfit kärver en rad.
Vad är det för trapetskonstnärslinne med glitterpaljetter han har fått på sig i vissa scener?
Per Perssons jeansväst som doftar hembränt och snus i alla ära, men Hellmans klädsel går utan på det mesta man har skådat.
Sjung kan de i alla fall och "Tusen dagar härifrån" är en lysande och ganska bortglömd del av den svenska musikhistorien som handlar om folks drömmar i både öst och väst.
Etiketter:
musik,
Perssons Pack,
Veckans musikvideo
onsdag 20 maj 2009
Tjejen som klarar allt - förutom vägarbeten
Vi kan kalla henne Kroppsmålvakten eller vi kan kalla henne Anna.
Men vi skulle lika gärna kunna kalla henne "Tjejen Med Jordens Sämsta Lokalsinne".
För otaliga är nämligen de gånger, tid på dygnet är oviktigt, man har fått ett samtal på mobilen med en uppjagad och skärrad kvinna som halvskriker. "Var är jag?" eller "Hjälp mig hitta vägen hem!"
Det spelar inte heller någon roll var hon är någonstans eller hur många gånger hon åkt sträckan.
Platser där paniken slagit till är så skilda ställen som Småland, Göteborg eller vägen mellan Uddevalla och Trolhättan.
Vad som dock är bra med Anna är att hon i alla fall lär sig ganska snabbt nya vägar, efter tre-fyra resor på samma väg brukar den utstakade vägen det sitta.
Och det är just utstakad väg som för in oss på nästa problem med Annas lokalsinne.
För eftersom hon lärt sig en väg till ett ställe är det den vägen och ingen annan som gäller för alla framtid.
Nu är det ju så här att då och då, ganska ofta faktiskt, är gatukontor och Vägverket ute för att underhålla vägarna och detta medför att de dumma sällarna måste stänga av vägen och därmed även Annas enda väg till sitt mål.
Om det är i Göteborg eller på en sträcka man aldrig kört förut kan även jag få problem men för Kropps stjärnmålvakt slår det slint vilken väg det än handlar om och tar totaltstopp.
Roligast var den gången när det var trafikomläggning vid Trestad Center och hon för tusende gången skulle åka hem från jobbet i Trollhättan. Hade hon inte ringt hade hon nog åkt norrut genom Sverige fortfarande ...
Men om kartläsning är hennes sämsta gren finns det så mycket annat som är tippentoppen med denna numera 23-åriga kvinna.
För det första är hon stundtals, när hennes knän inte djävlas, en fantastisk handbollsmålvakt med äventyrliga drag under sena kvällar. Men hon lagar också, enligt egen utsago, en otroligt smarrig kyckligrätt med lime.
Så grattis på födelsedagen Anna och kom ihåg en sak:
"Låt Inte Dom Djävlarna Ta Dig"
Med tanke Annas obefintliga lokalsinne finns det egentligen bara en sång som skulle kunna vara aktuell
Jon Andersson & Vangelis med "I'll Find Me Way Home", en låt som kanske komma väl till pass när hon nu ska till USA på äventyr.
En låt finns bland annat med i filmen "G - Som i Gemenskap", och som för mig egentligen är mest förknippad med scenen i samma film när Niclas Wahlgren och Ulrika Öhrn plankar in på Erikdalsbadet och badar nakna. Anekdotvärdet i detta är naturligtvis att det är den första buskscenen jag såg på film.
I detta klipp är dock filmsatt med Pixars kortfilm "Lifted", en oerhört tjimmig film som innehåller både en bondgård, människor och utomjordiska varelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)