onsdag 20 maj 2009

Veckans citat

"Ingen jag känt har pratat så mycket om moral
och haft så lite av det själv"

Ulf Lundell ger bitterheten ett ansiktet när han i svallvågorna av Fittstimsdebatten tar ära och heder av en gammal flickvän i låten "Coco". Låten är i sin helhet lysande och borde räknas in som en av bitterhetens allra finaste stunder.

tisdag 19 maj 2009

Veckans Disney

BJÖRNLIGAN
Födelsedag: November 1951 i serien "En kanonbra idé".
Släktingar: Kapten Blackheart och hans tre söner är stamfäder till dagens björnbusar. (186-802, hans namn har aldrig nämnts i någon svensk tidning, utan kallas rätt och slätt "Björnfarfar".) Det finns faktiskt också tre stycken brorsöner som var aktiva mest under 60-talet.
Bostad: Hemligt, men det antas att de håller till i Ankeborgs hamnkvarter.
Yrke: Skurkar, svindlare och tjuvar.
Klädsel: Björnligan har fängelsekläder. De kan skiljas åt på numren, och de tre vi möter oftast, har också olika personligheter: Nr. 176-167 är smartast, och leder oftast bandet. Nr.176-671 är rätt så korkad, och deras planer går oftast i stöpet tack vare honom. Nr. 176-761 tycker mycket om sviskon. I Carl Barks klassiska serier är det dock 176-167 som gillar sviskon!
Övrigt: Björnligan är farbror Joakims mest fruktade motståndare. De är med i Ankeborgs lokalförening av bov- och banditförbundet. Björnligan har tillgång till avancerade maskiner, rymdraketer etc. Antagligen finansieras de av en lyckad kupp, eller med stöd från sin fackförening. Joakim har haft otaliga kraftmätningar med Björnligan enda sedan han kom till Amerika som ung och fram till idag. Ankeborgsfilialen av Björnligan är medlemmar av en världsomspännande organisation. Det är osäkert hur många medlemmar de har, men vi har sett 13 stycken åka i en buss genom Ankeborg!

Björnligan på andra språk:
Norska: B-gjengen
Danska: Bjørnebanden
Finska: Karhukopla
Engelska: Beagle Boys
Tyska: Panzerknacker
Franska: Les Rapetou
Italienska: Banda Bassotti
Portugisiska: Irmaos Metralha

måndag 18 maj 2009

Hon fattas oss

Så var det då åter dags att skruva upp grattiskören här på Berget.

Den här gången är lilla söta Mia som är målet för Apans oförbehållna gratulationer.
Denna Mia som pendlar mellan brilljant skarpsynhet och fullständig seglats bland blåa moln. En egenskap som gör henne till en oerhört facinerande person.

Fröken Mia har också under det år jag känt henne varit en stabil medlem i powertrion Söderbönorna. En grupp tjejer som har sina bon på Södra Drottninggatan och som sällan för att inte säga aldrig backar på en skön och avslappnad fest.
Men som alla melodiösa grupper har även Söderbönorna börjat att genomgå förändringar och som i ett steg av detta har Mia senaste tiden börjat att ägna sig allt mer och mer åt sitt egna soloprojekt, Medicinestudenten från Göteborg.

Inget fel i detta, världen behöver alltid förnyas.
Problemet är bara att den uppkomna situationen är lite som när Bruce Dickinson under en tid hoppade av Iron Maiden för att köra solo.
Musiken och låtarna finns det men det kändes lite tommare och tråkigare utan "The Human Air Raid Siren".
Så är stämningen på Södra Drottninggatan just nu. Det är kul men inte samma kul som tidigare.

Men förmodligen blir det även i detta fall som med Iron Maiden.
Bruce kom tillbaka, starkare än någonsin, och så kommer säkerligen Mia också att göra.

Som låt till dagens födelsedag borde man vält något i stil med Blondies "Maria" eller något annat självklart.
Inte heller blir det något från en av hennes favoritartister, Thåström, även det givetvis skulle suttit som en sportkeps.
Nej istället blir något som jag ramlade över när jag irrade runt på Youtube, nämligen låten "Miss You" med det nya svenska stjärnskottet, Adiam Dymott.
Varför?
För att jag kan och för att vill.
Men att ex-Kentmedlemmen Harri Mänty och Thomas Rusiak rör sig i hennes närhet gjorde inte valet svårare, så mycket kan jag säga.

lördag 16 maj 2009

I Apans öron

Den som bestämmer temat för veckans musiklista, alltså inte jag, fortsätter på den mörka sidan.

Så för att lyfta upp oss riktigt ordentligt har ett dekret kommit från Fröken K att veckans Spotifylistan ska handla om Svårmod.

Och vem är väl jag att säga emot en kvinna som ryckt åt sig sheriffstjärna i Spotifyville.

Så det är väl bara att åka då.



Fyllot och Miss Word – Lars Demian: Sprit, död och vackra fruntimmer. ”Fyllot och Miss World” har allt. Herr Demian tar oss i handen och leder oss ut i nyårsnatten där en alkoholiserad man ramlat i rännstenen ...

Henry Lee – Nick Cave & The Bad Seeds: Nick Cave är ingen munter gosse och han är det sannerligen inte denna gång heller när Henry Lee möter sin skapare. PJ Harey gör också sitt bästa för att sänka låten ner i svårmodets blöta träsk.

Varför Och Varför? - Eva Dahlgren: Alla som kan sin Emil känner igen låten då pigan Lina ojar sig över livets svårigheter och orättvisor. Låtar med tubaspel ska också alltid premieras.

Lonesome Number One – Roy Orbison: Med ord som ”Heartaches hang around and always comeI surely must be lonesome number one” platsar Roy Orbisons cover av Don Gibsons låt med lätthet in på denna lista där nedstämdhetens fana alltid hålls högt.

Hem Till Jul - Mauro Scocco: Scocco fångar här perfekt den känsla som föräldrar kan känna när deras barn flyttar hemifrån. Det borde en glädjens dag och ett tecken på att ens barn utvecklas. Men ofta är det bara djävligt sorgligt när de lämnar boet.

Stolen Car – Bruce Springsteen: Det som börjar så bra med flytt till ett hus med flickvännen slutar med en irrfärd på tomma gator och bara minnen kvar. Just denna version är den längre som finns med Tracks-boxen och som är snäppet vassare än originalet från ”The River”.

Hård Vinter - Ulf Lundell: Låten skrevs i början av 90-talet men är åter bitande aktuell. Tyvärr för man lov att säga. Hela skivan Xavante som låten är hämtad ifrån skulle faktiskt kunna varit skriven 2009.

Creep – Radiohead: Jag har alltid förknippat denna låts titel med Radioheads sångare Thom Yorke, då han just ser creepy ut. Låten är det dock inget äckligt, mer då svårmodig då det inte är mycket som är bra med huvudpersonen.

Å'hej Å'hå – Eldkvarn: Lillebror Carla har fattat pennan och rafsat ihop en historia om dagar då allting går åt helvete och där lindringen finns i burkar blå.

Hurt – Johnny Cash: Vad säger man? En av världens bästa covers där en sliten gammal man gör en låt till sin och sjunger orden så de bränns.

Mareld – Lars Winnerbäck: En dag tröttnade
Winnebäck på kvällspressen och satte sig med gitarren i knät. Resultatet blev ”Mareld” där både journalister, Sverige och livet får sig en känga.

I'm So Lonesome I Could Cry – Elvis Presley: Bara titeln gör ju att den platsar på vilken Svårmodslista som helst. Hank Williams skrev och spelade in låten 1949, Elvis plockade upp den och gjorde den lite mer lättlyssnad på en countryskiva. Och här är vi nu – på Spotify.

På Nära Håll - Kent: Få grupper har gjort så många bra B-sidor som Eskilstunas bästa tillskott till musikscenen. Vad Jocke Berg vill ha sagt? Svårt att säga, men ”På Nära Håll” är väldigt väldigt svårmodig.

Mannish Boy – Muddy Waters: Ingen svårmodslista är ju naturligtvis inte komplett utan en klockren blues som ska skära lite i magen. Och eftersom jag inte är så hemma på blues blir det säkert kort då Muddy Waters får bröla fram ”Mannish Boy”, en låt som för folk i 30-årsåldern väl annars är mest känd för att den var med i en Levi's-reklam i slutet av 80-talet.

Om Black Jim – Thåström: En nutida vemodsmästare som sjunger om en dåtida. Kan det bli mer svårmod? Thåström ägnar här dryga fyra minuter till att sjunga om Dan Anderssons död i cyanidförgiftning på ett hotell i Stockholms stadsdelen Klara 1920.

En man och hans skivomslag


Jag har alltid varit svag för Mr Blues Boy.
Därför är det inte så märkligt att jag fallit för det här skivomslaget.
Det kan inte ha varit några konstigheter på skivbolaget när det här skivomslaget till inspelningen av B.B. Kings konsert på Cook Prison.

- Howard. Hur ska vi göra med det här omslaget. Någon idé eller?

- Äh. vi ställer B.B. framför ena väggen på fängelset och skriver skivtiteln på vägen. Sedan låter vi honom göra en av hans patenterade miner när han spelar gitarr. Jäpp så var konvolutet klart.

Klart blev det och resultatet blev ett av historiens roligaste, stramaste och enkla skivomslag.

fredag 15 maj 2009

Veckans musikvideo

Låt oss resa tillbaka till rockens födelse och lyssna på en av pionjärerna inom Rock 'n' Roll.
För även om veckans klipp är från 1972 är ändå Chuck Berry en av The OG's inom rockmusiken.

Man kan även kallt konstatera att om inte Chucken funnits hade vår musikscen varit en betydligt tristare historia.
Få personer har nämligen haft så stort inflytande över det vi kallar för rock och dess utveckling som just Mr Berry. Han har även haft gigantiskt inflytande på de band och artister som skulle dyka upp senare.

Så med andra ord:
Ingen Chuck Berry, inget Beatles, inget Led Zeppelin eller ingen Bruce Springsteen, för att ta några exempel.
Men framförallt hade inte Angus Young i AC/DC haft sitt trademark, "The Duck Walken".

Ingen artist är dock någon riktig rocker om han/hon inte hamnat i klammeri med rättvisan.
Och även här föregår Berry med stort föredöme.

Redan 18 år gammal, 1944, blev för första gången arresterad, för väpnat rån, då han och en kompis tilltvingade sig en bil med en söndrig pistol.
Sedan har det så att säga rullat på.
1959 blev han kastad i fängelse sedan anställt en en 14-årig servitris på sin klubb. När det också visade sig att hon tidigare ägnat sig åt att sälja sin kropp åkte Berry in för transport av sexuella tjänster på fem år.
Men även längre fram i livet har den nu 83-årige herren visat upp ett visst tycke för yngre kvinnor och även hamnat i småbproblem för detta.

En lysande artist har hur som helst alltig var.
I detta framträdande med "Johnny B Goode" har även sällskap av en hyfsat känd herre och efterföljare vid namn John Lennon, en herre som vid ett tillfälle fällde följande citat om Berry: "If you tried to give rock and roll another name, you might call it 'Chuck Berry."

Stort plus får rocklegenden naturligtvis för sin skäna outfit men också för att han verkar vara Snoop Doggs pappa. Det är ruskigt likt rapgiganten.



onsdag 13 maj 2009

Veckans citat

"Här är man en kung eller en jävla sopa
Och till och med din morsa vet vilket"
Tomas Andersson Wij ger hela Stockholmseliten en rejäl känga. Själv står i sann präktig, och det som fått en del att reta sig på den förre journalisten, självgod anda vid sidan om allting.

tisdag 12 maj 2009

Veckans Disney

MADAME MIM
Födelsedag: 25/12 1963, då filmen Svärdet i stenen” hade premiär i USA
Släktingar: Inga kända
Käraste: Hon är svag för skurkar, speciellt Kapten Krook och Björnligan
Bostad: Hon bor i ett hus i skogen. Hon älskar lugn och ro och jagar vandrare och andra snyltgäster.
Yrke: Häxa.
Hobby: Kokkonst och svartkonst. Mim har emellertid ett stort intresse för teater. Kan kanske bero på att hon är en riktig filmhäxa. Mims favoritroll är prinsessrollen, antingen Snövit eller Askungen.
Klädsel: Klänning
Övrigt: Madame Mim har flera gånger samarbetat med Magica de Hex. Mim är emellertid en helt annan häxa. I serierna var hon länge en vanlig gammal dam som ibland behövde hjälp av Knatte, Fnatte och Tjatte. Mim värnar om natur och miljö och gillar inte tillgjordehet. Hon hjälper ibland folk om hon själv kan tjäna på det som t ex för att få lugn och ro. Genom sin förmåga att trolla fram de mest otroliga miljöer kan hon göra det bästa av varje situation. Annars har hon en katt, som alla andra häxor, som har stor respekt för sig själv.

Madame Mim på andra språk:
Danska: Madam Mim
Norska: Madam Mim
Engelska: Madam Mim

måndag 11 maj 2009

I Apans öron

"De sista ljuva åren" var en långkörare på Svensktoppen med Lasse Stefanz.
Men visst är de de första ljuva åren betydligt intressantare?

Och därför har jag, bara er skulle, satt ihop en liten trevlig Spotifylista på ämnet.
Musik som avhandlar barn/ungdomstemat på ett bra och riktigt sätt.
Men för att det ska bli bra och riktigt går det inte enbart att ha med Astrid Lindgrens bästa, skulle bli lite väl uppåt.
Nejdå. På Apans lista finns det även en hel del usla uppväxter representerade.

Mycket nöje i alla fall. Det är en sak som jag haft när jag suttit och petat ihop denna radda låtar.



Shoreline - Broder Daniel: Vi lägger ut från Göteborg och vi gör det med en låt som kanske aldrig skulle ha givits ut på skiva. För det var nämligen inte helt självklart att ”Shoreline” skulle varit med på Broder Daniels comebackplatta efter några tysta år för gruppen. När sedan låten om hur jobbig en stad kan vara mot unga människor kom med blev det gruppen största hit och en låt som alla popprinsessor kunde gråta till. Låten har även tolkats mästerligt av Anna Ternheim.

Och Jag Grät Mig Till Sömns Efter Alla Dar – Säkert!: Trots den käcka och hurtiga melodin gömmer låten en berättelse om hur besvärligt det kan vara att växa upp. Även om man som i Annika Norlins fall levde ett ganska skyddat liv och var skötsam.

Hat & Blod - Ebba Grön: Låt oss hänga med Pimme och de andra på en tur med tricken från förort i Rågsved till målet på T-centralen. En färd som doftar just hat och blod.
Family Portrait – Pink: Om uppväxten för tjejen i listbidraget från Säkert! var trygg är tillvaron i Pinks barndomsskildring desto mer kaosartad. Family Portrait ger en oss en tårtbit ur ett liv som alltför många barn tvingas genomgå.
Ut I Natten – Noice: Ett klassiskt problem från de flestas ungdom. Den om tvånget över att behöva gå ut för att inte missa något. Eller som Noice själva säger: ”Fast man kanske inte vill e de ändå nånting där ute som drar.”

Summer of '69 – Bryan Adams: En fullständigt sönderspelad låt jag vet. Men det är också en låt som visar att Mr Adams kunde göra bra musik. Han har också genom att minnas tillbaka till den sommaren 1969 gjort sig skyldig till en av historiens catchiga, och bredbenta, låtar
Vampyrflickan – Lasse Lindh: Man rår inte för vem man faller för. Lasse L minns här när han kärade ner sig i en minst sagt konstig tjej med slipade hörntänder och allmänt deppig livssyn.

Come Back And Haunt Me – Marit Bergman: Bland ryggsäckar fulla med sprayburkar och graffiti minns Dalarnas lilla energiknippe sina yngre dagar och saknade efter en död vän.

Growin Up – Bruce Springsteen: Bossen över all bredbent musik delar även han med sig av sin uppväxt. Här får vi oss en mycket slaskig och akustisk historia om hans yngre år runt Ashbury Park i New Jersey.

Sunkissed – Popsicle: Jag vet inte vad det är, men jag blir glad av denna låt. Den har något somrigt och för mina drömmar tillbaka till mina sommarlov hos mormor på Varaslätten.

Ta Min Hand – Eldkvarn: Plura Jonsson är en av Sveriges största musikpoeter. Så självklart ska han få vara med när det ska diktas om ungdomsåren. Här får vi följa med tillbaka till St Persgatan i Norrköping på 60-talet. Vi får också stifta bekantskap med Zigenar-Jacko, en märklig man som slogs med så väl poliser som präster.

Romeo I Stocksund – Staffan Hellstrand: En saga i modern tappning där välbärgad tjej träffa kille från den tuffa förorten. Visst har vi sett och hört sagan massvis med gånger innan. Men Hellstrands variant är klart värd att få vara med ändå. Så det så.

Rock n' Roll High School – Ramones: Förutom att det är en otroligt medryckande låt i Ramones egna lilla genre surfrock/punk är detta även ledmotivet till en klassisk highschoolfilm, en film där de oerhört ofotogeniska Ramonesmedlemmarna spelar skolans rockers. Stor humor må jag säga.

Söndermarken – Lars Winnebäck: Med tolv verser sammanfattar Winnerbäck sin uppväxt i Linköping. Byter man ut Berga mot Herrestad i versen, ”En enda ambition, att få brudarna från Berga att skratta eller gråta, och rymma över taken bort från regelbokens stöveltramp, är tegelväggen La Isla Bonita, och dom brandgula stolarna man staplar på varandra”, sammanfattas även Apans tid på Äsperödsskolan.

Barn Av Vår Tid – Nationalteatern: Vi inledde med ungdomsliv i Göteborg och vi avslutar listan med åter ta oss tillbaka till staden. Den här gången är Lilla Londons bistra förortsliv på 70-talet som skildras på ett lysande sätt.

söndag 10 maj 2009

Kyssen - Den nya fotbollssjukdomen

Det grasserar en sjukdom inom fotbollsvärlden.
Den där målskyttar som varit i en klubb under fem minuter springer och kysser sitt klubbmärke när de gjort mål.
Senaste raden var det var gamle LSK-backen, David Leinar, som med max ett halvår i Örgryte, fick ett hjärnsläpp och firade sitt ledningsmål mot Halmstad på detta sätt.

Det är inte så att jag ogillar målgesten i sig, tvärtom, den är helt fantasiskt och ett bra sätt visa sin kärlek för laget man spelar i.

Problemet är snarare att den devalveras när nya spelare utan historia klubben gör det och den allt mer reduceras till en oerhört billig flört med supportrarna.
Kyssa klubbmärken borde vara förbehållen respektive klubbs ikoner.
För att ta ett enkelt exempel från "mitt" lag, Liverpool är det helt okej att Steven Gerrard gör det medan det ryser lite i kroppen om Albert Riera får för sig denna, i hans fall, dumhet.

Så vilka är det som får kyssa klubbmärken då?
Tja. Geundregeln är ju att man måste vara en trotjänare och att man alltid utan gnäll ger sitt yttersta för laget.
I Liverpools fall är det väl tidigare nämnde Gerrard, Jamie Carragher och Sami Hyypiä som passerar kontrollen.
Manchester U har har sina kyssare, hur äckligt det än må vara när detta lag gör mål, i Paul Scholes, Ryan Giggs, Gary Nevile.
I Chelsea är det väl Terry och Lampard som kan på komma i fråga.
Går vi sedan över till Spanien kan vi väl nämna Carlos Puyol för Barcelona och Raul i Real Madrid.
Även Italien har ju även de sina trotjänare då ingen kan neka varken Alessandro Del Piero att kyssa märket för "Den Gamla Damen" eller "Il Bimbo d'Oro", eller Francesco Totti att sätta läpparna på Romas emblem.

Men den som är den mest givna spelare att få visa ett klubbmärke denna hedersbetygelse är utan tvekan Paolo Maldini.
Det finns ju mycket att säga om denne man som är ett skolexempel på hur en back ska vara.
Men den största anledningen stavas att han nu närmar sig 900, motherfucking 900!!!, jävla matcher för Milan, en klubb han debuterade i A-lagssammanhang för 1985. Enbart i Serie A har han lirat närmare 650 gånger.
Det är också 900 matcher där han uppfört sig exemplariskt och utan onödigt gnäll kämpat på.