måndag 15 december 2008

Snabbt byte

Johnny Bråttom, Kallebäcksexpressen, Il Cyclone eller bara rakt och enkelt Johnny Ekström.

Kärt barn har många namn och i fallet Ekström även många klubbar och skrönor runt sig.
Alla historier som går runt Johnny Ekström är naturligtvis inte sanna men här kommer i alla fall en som bekräftades av en som var med när det begavs sig. Pontus Kåmark under den senaste Euro Talk-sändningen på Fan-TV.

Platsen och tiden är Gamlestadsvallen i Göteborg och det är mitten av 9o-talet.
Johnny har precis kommit tillbaka, både från sin sista proffsvända för att spela i IFK Göteborg och en liten skada, och ska därför göra en match i B-laget.
Detta är en uppgift som herr Ekström, låt oss säga är mindre sugen på, och därför gör han inte mer än absolut behöver. För en anfallare betyder detta som alla vet att de bollar som kommer längre bort än en meter från kroppen är inte värda att jobba på.
Detta pågår under hela första halvlek och de andra i Göteborgs lag börjar att lacka ur och tar upp saken i halvtid med ledare för laget, Ruben Svensson, och ber honom ge Ekström en uppsträckning vilket han lovar att göra.

Strax innan taktikgenomgången inför andra halvlek:
Ruben Svensson:
- Du Johnny Nu får du banne mig rycka upp dig och visa lite jävlar anamma i andra. Annars byter jag ut dig och låter någon annan spela.
Johnny E:
- Okej Ruben. Det är lugnt, jag ska ta i.

Det är tyst någon minu och Ruben Svensson ska precis gå igenom de sista detaljerna med laget innan andra halvlek då Ekström, som uppenbarligen funderat en stund räcker upp handen och säger:
- Dôôô Ruben. Vi kan ta det där bytet med en gång ...

Vad säger man. Helt underbart. Och det är för detta som Johnny alltid kommer att finnas i våra hjärtan.

The Badest M-F I Smurfskogen

Trots alla de blåa figurerna som sprang runt i Smurfernas land var det ändå alltid han klädd i svart som jag fastnade för.
Gargamel, den mest misslyckade trollkarlen som någonsin tryckts på papper, kanske med undantag för Filur i Pellefant. Pellefant ska vi ta upp en annan gång, otroligt stor gudvärld som doldes sig i de serierutorna.
Men nu åter till Gargamel. Han hade egentligen inte så mycket på sin agenda förutom att utrota de där förbenade små smurferna. Han hade en förskrämd katt som hette Aztrael också, en mycket blek figur. Men han var ändå en herre som fastnade i mitt inre.

Därför var det kanske inte så svårt att förstå att han fastnade så lätt på mig igen när han väl knackade på igen.
Det var en herrans massa år senare och när han gjorde det var det i form av en plastfigur likt den på bilden.

På den den tiden skrev jag för Bohusläningens UNG-sidor och hade en skeppar vid rodret som lyssnade till namnet redaktör H.
Och eftersom alla vet hur vansinnigt roligt det är med plastfigurer och att låta dessa dyka upp på de mest väntade och oväntade platser förstår ju att detta blev min melodi. Speciellt under redaktionsmöten.
Till min hjälp i mina Gargamelupptåg hade jag en annan UNG-medlem, den ytterst förtjusande fröken M. Tillsammans gjorde vi stordåd med denna tio centimeter höga figur.

Höjdpunkten på vår Gargamelkarriär blev när vi var i Åmål för att göra ett litet knäckiliknäck i samband med Fucking Åmåls-releasen. Ett av de mest resultatlösa tidningsutflykter som gjorts då vi inte kom hem med ett enda reportage och knappt några bilder då fotografens kamera kraschade.
En grej fick i alla fall med oss hem. Min specialitet, Utgång.
Detta var en mycket udda Utgång och detta eftersom detta var mitt under allra värsta Gargamelyran.
På varje enkätbild hade nämligen min hantlangare M och jag placerat den lille trollkarlen så att han var med i bild. Otroligt roligt och fyndigt tyckte vi.

Det tyckte inte H kan jag säga som fick sitta eftersom han fick sitta och slita med dessa bilder och skär bort Gargis en bra stund innan han kunde publicera Utgången.
Till min enorma glädje fanns det dock en bild där den illvillige redaktören inte hade kunnat plockat bort Gargamel. Detta eftersom han stod på axeln den som svarade på frågan. Det var också den bilden som kämpat mest med för att få figuren att stanna kvar.

Gode Gud vad det är befriande att vara barnslig ibland. Synd bara att jag inte är så barnslig längre ...

lördag 13 december 2008

Mina öron har trillat av ...

... för nu har jag banne mig hört det värsta.

Första frågan är väl egentligen hur i helvete det gick till när jag fick på Dansbandskampen. Men skit i det nu.

Här lustmördades i alla fall "Dancing In The Dark" av Kindbergs från Lidköping så det dånar om det.
För detta var nämligen det sämsta försök att göra en cover på en Boss-låt som jag någonsin hört.
Sedan gjorde det ju inte saken bättre att sångaren hade cowboyhatt, uppkavlade skjortärmar där en tribaltatuering stack fram under plus ett figurrakat färgat skägg.
Fast det var kanske inte mer att vänta av ett band som sin officiella bild uppträder i jeans med påsydda lappar och solariebrun hy.

Och när man trodde det inte kunde bli sämre dyker ett band upp med ett åkerspöke på sång och fullständigt pissar på "Simply The Best".

Usch för Dansbandskampen. Bonde Söker Fru är en Emmy-kandidat i jämförelse med detta.
Och usch för alla äckligt klängande par på golvet. Det enda intressanta är väl egentligen hur många som vanknar i fel bädd i morgon?

Och nu kommer Larz-Kristerz. Sex trallande dårar från Älvdalen med tillresta fans.
De ska tyvärr spela Sweet Child O' Mine. Tänk om Axl Rose hade fått höra talas om detta under ett av sina psykbryt och samtidigt varit i närheten. Då hade det satan i mig flugit möbler i lokalen kan jag lova.
Hoppas att alla musikälskare håller för för öronen nu för det här kommer att låta fan.

Eftersom mina öron redan är förstörda kan jag meddela att det som väntat lät fan.
Av juryn fick de dock stort beröm. Idioter ...

Veckans Apa

Dödskalleapa
aka
Herr Nilsson

fredag 12 december 2008

Veckans musikvideo

Lou Reed är en man som förutom att han provat allt, och lite till, som går att testa gjort en satans massa bra musik.
Mest känd är Walk On The Wild Side, en låt som till och med Killinggänget parodierat.
Näst mest känd är utan tvekan Perfect Day, som samtidigt är hans bästa.

Att jag valt denna version av Perfect Day med gräddan av Englands musik och inte Lou Reeds original har två anledningar.

Dels är denna version väldigt bra plus att jag inte hittade någon bra video till ursprungsversionen. Så det så.

torsdag 11 december 2008

Ett tidlöst skämt

Idag råkade jag ut för ett av de mest klassiska skämt som finns.
Busringningen.

Givetvis var den inte det minsta bra utförd utan innehöll mest runda ord och unga människor som pratade i munnen på varandra.
Men keep up the good work säger jag.
Vem vet en dag kanske de unga små gynnarna blir lika bra som Der Meister, Kalle Sändare.

onsdag 10 december 2008

Veckans citat


"You been hearing about how bad I am since you were a little kid with mess in your pants! Tonight, I'm gonna whip you till you cry like a baby".

Utmanaren Muhammad Ali passar på att använda tiden till att mingelsnacka lite med världsmästaren George Foreman sekunderna innan "Rumble in the Jungle" ska sätta igång i Kinshasa, Zaire den 3o oktober 1974.

Allmän flaggdag

Har precis tittat färdigt på EM-matchen mellan Sverige och Makedonien, svensk vinst 24-23, och innehöll en massa sköna saker. Hemmaspelarna var så där härligt cyniska som bara spelare mellan Adriatiska och Svarta havet kan vara, tidtagare som fifflar med klockan och ett jävla liv på läktaren.
Och det var just på läktaren som det mest imponerande hände då hemmapubliken, antar jag, strax efter avkast vecklade upp en makedonsk flagga som täckte nästan hela långsidan. Stort och mäktigt.

Fast det är ingenting mot när albanska fans inför en träningslandskamp verkligen satte ner foten och visade att det är på Balkan som man kan det här med flaggning.
Deras fana täckte nämligen även den nästan hela långsidan. Skillnaden denna gång var bara att det var en fotbollsarena och ingen handbollsplan.


En legend tackar för sig

Så här på Alfred Nobels dödsdag tillkännagavs ytterligare ett dödsfall.
Bloggen "Istället för verkligheten" driven av den störste stilisten på Aftonbladet finns nämligen inte mer.
Idag meddelades händelsen på bloggen med avskedsord lika korta och kärnfulla som en gång i tiden Gustaf III när han blev skjuten på Operan 1792, Je suis blessé, jag är sårad!

Janson på Berget sörjer frånfället även om slutet var väntat då dödskampen var lång och stundtals inte speciellt vacker.

Någon har visst namnsdag idag

Små fåglar viskar i mitt öra att mitt favoritobjekt att häckla på den här bloggen har namnsdag idag.
Och nej det är inte Melena Ivarsson utan en kvinna som är betydligt mindre inriktad på sexupplysning.

Här kommer i alla fall en musikvideo dagen till ära som på något sätt sammanfattar allt ganska bra då vi båda gillar natur och fisk väldigt mycket.
Vem som är vem låter jag vara obesvarad och låter er lista ut.